På skiva: Måns Zelmerlöw
Måns Zelmerlöw
Chameleon
Att Måns Zelmerlöw är en bra allroundartist vet vi redan. Han kan programleda, spela musikal, dansa och sjunga. Ställer man honom på en scen så kommer han att leverera ett proffsigt jobb. Kanske inte alltid jättespännande, men tryggt och stabilt. Han är en entertainer, inget snack om saken.
Men han har också förtvivlat svårt att hitta sin egen identitet som musikartist. Är han en Idol-deltagare, en schlagersångare, en modern Sinatra, en julshowartist, en popstjärna, en allsångsledare? Och kanske är det skälet till att han döper sin nya platta till "Chameleon", för han är verkligen en kameleont som skiftar färg efter sammanhang.
Denna gång är färgen grå. Grå som i generisk radiopop utan egen själ. Grå som den grå massa av likartade artister som väller fram med samma ljudbild, samma röst, samma brist på egen personlighet, samma typ av låtar och ibland även samma låtskrivare.
Rent tekniskt och produktionsmässigt låter det förstås som det ska, men det gör alla andra skivor också. Visst är låtmaterialet svagt och visst saknas det sväng, men det som verkligen stör är den totala bristen på eget uttryck. Färglöst är ordet.
1/5
Chameleon
Att Måns Zelmerlöw är en bra allroundartist vet vi redan. Han kan programleda, spela musikal, dansa och sjunga. Ställer man honom på en scen så kommer han att leverera ett proffsigt jobb. Kanske inte alltid jättespännande, men tryggt och stabilt. Han är en entertainer, inget snack om saken.
Men han har också förtvivlat svårt att hitta sin egen identitet som musikartist. Är han en Idol-deltagare, en schlagersångare, en modern Sinatra, en julshowartist, en popstjärna, en allsångsledare? Och kanske är det skälet till att han döper sin nya platta till "Chameleon", för han är verkligen en kameleont som skiftar färg efter sammanhang.
Denna gång är färgen grå. Grå som i generisk radiopop utan egen själ. Grå som den grå massa av likartade artister som väller fram med samma ljudbild, samma röst, samma brist på egen personlighet, samma typ av låtar och ibland även samma låtskrivare.
Rent tekniskt och produktionsmässigt låter det förstås som det ska, men det gör alla andra skivor också. Visst är låtmaterialet svagt och visst saknas det sväng, men det som verkligen stör är den totala bristen på eget uttryck. Färglöst är ordet.
1/5