Söndagsintervjun: Fredrik Strage
Strage bjuder in till samtal
När andra podcaster handlar om att programledaren intervjuar sina gäster, gör Linköpingsbördige rockjournalisten Fredrik Strage tvärtom och låter istället gästerna intervjua honom i podcasten "Hemma hos Strage".
Rockjournalister får ibland höra att de är misslyckade musiker. Strage vänder på steken och hävdar istället att många artister är misslyckade rockjournalister. I sin nya podcast "Hemma hos Strage" ger han därför olika artister chansen att leva ut sina yrkesdrömmar. Först ut var rapparen Ken, och därefter följde sleazerockaren Dregen, som fick komma hem till den hyllade skribenten och prata populärkultur och spela upp låtar.
Tomas Andersson Wij, Staffan Hellstrand, Jerry Prütz...listan på artister som egentligen är misslyckade rockjournalister är lång. Varför tror du att det är så?
- Det mest extrema exemplet är nog Morrissey som i många år kämpade för att bli publicerad. Eller Primal Scream och Saint Etienne som alltid varit mer intresserade av att referera till andra än att uttrycka något själva. Bob Stanley i den senare trion är dock en lyckad rockjournalist. Och det måste även sägas om Jerry Prütz. Många artister blir nog avundsjuka på det dekadenta och glamourösa liv som journalister lever. Men det är inte lika lätt att knåpa ihop en artikel som att ta några ackord på en gitarr, så de överger journalistdrömmen tills de får chansen att medverka i min podcast ”Hemma hos Strage”.
I första avsnittet kom det fram att du är en nolla på teknik. Är det anledningen till att du inte börjat podda förrän nu, eller finns det andra skäl?
- Jag är framför allt en late adopter. Det tar lång tid för mig att acceptera nya medier. Jag var sist på Facebook, sist på Twitter, sist med att blogga och definitivt sist med en podcast. Jag tyckte länge att det var ett värdelöst medium. De flesta podcastar som jag lyssnat på har känts som slappt redigerad radio. När jag gör något offentligt vill jag att det ska vara smart, roligt och koncentrerat. ”Hemma hos Strage” redigeras ganska hårt. Vi bandar två timmar och min briljanta producent Daniel Bäckström skär ner det till hälften.
Upplägget är att du blir intervjuad av gästen. Kan gästernas frågor avslöja saker om dem, eller vad var tanken med upplägget?
- Tanken var framför allt att hitta en ny dynamik, något som skruvade till samtalen lite grann, och det händer faktiskt att den som intervjuar sänker garden lite och plötsligt svarar väldigt öppenhjärtigt på motfrågor från mig. Många har beskrivit det som en narcissistisk podcast, och det stämmer, men de första avsnitten har handlat mer om gästen än om mig. Målet med podcasten är att den ska kännas intim. Som om lyssnaren är på efterfest hemma hos mig. Folk kanske tycker att jag är en självupptagen idiot men jag har fått prata om favoritämnen som gangsterrap, bandtröjor, South Park, Leila K och Dave Gahans ex-fru – sånt som jag alltid babblar om när någon kommer besök.
Vilka gäster kommer du att möta i podden?
- De första gästerna är Ken Ring, Dregen och Elliphant. Jag har valt folk som är bra på att prata, har sköna röster och någon typ av relation till mig.
Hur ser din fem-i-topp-poddlista ut?
- Jag har mest lyssnat på Bret Easton Ellis podcast, eftersom han är en gammal idol, och ”Vad blir det för rap?”, eftersom jag gillar att upptäcka nya hiphop. Andra podcaster har inte lyckats upprätthålla mitt intresse tillräckligt mycket för att jag ska lyssna på ett helt avsnitt.
Hur kommer poddmediet att utvecklas framöver? Kommer de försvinna precis som bloggarna, och vilka kommer att finnas kvar i så fall?
- Ingen aning. Förhoppningsvis dör intresset för podcaster inte förrän jag hunnit spela in fem-sex avsnitt. Sedan kan jag hoppa på någon annan trend alldeles för sent. Det vore underbart patetiskt att lansera mig själv som Youtuber.
När andra podcaster handlar om att programledaren intervjuar sina gäster, gör Linköpingsbördige rockjournalisten Fredrik Strage tvärtom och låter istället gästerna intervjua honom i podcasten "Hemma hos Strage".
Rockjournalister får ibland höra att de är misslyckade musiker. Strage vänder på steken och hävdar istället att många artister är misslyckade rockjournalister. I sin nya podcast "Hemma hos Strage" ger han därför olika artister chansen att leva ut sina yrkesdrömmar. Först ut var rapparen Ken, och därefter följde sleazerockaren Dregen, som fick komma hem till den hyllade skribenten och prata populärkultur och spela upp låtar.
Tomas Andersson Wij, Staffan Hellstrand, Jerry Prütz...listan på artister som egentligen är misslyckade rockjournalister är lång. Varför tror du att det är så?
- Det mest extrema exemplet är nog Morrissey som i många år kämpade för att bli publicerad. Eller Primal Scream och Saint Etienne som alltid varit mer intresserade av att referera till andra än att uttrycka något själva. Bob Stanley i den senare trion är dock en lyckad rockjournalist. Och det måste även sägas om Jerry Prütz. Många artister blir nog avundsjuka på det dekadenta och glamourösa liv som journalister lever. Men det är inte lika lätt att knåpa ihop en artikel som att ta några ackord på en gitarr, så de överger journalistdrömmen tills de får chansen att medverka i min podcast ”Hemma hos Strage”.
I första avsnittet kom det fram att du är en nolla på teknik. Är det anledningen till att du inte börjat podda förrän nu, eller finns det andra skäl?
- Jag är framför allt en late adopter. Det tar lång tid för mig att acceptera nya medier. Jag var sist på Facebook, sist på Twitter, sist med att blogga och definitivt sist med en podcast. Jag tyckte länge att det var ett värdelöst medium. De flesta podcastar som jag lyssnat på har känts som slappt redigerad radio. När jag gör något offentligt vill jag att det ska vara smart, roligt och koncentrerat. ”Hemma hos Strage” redigeras ganska hårt. Vi bandar två timmar och min briljanta producent Daniel Bäckström skär ner det till hälften.
Upplägget är att du blir intervjuad av gästen. Kan gästernas frågor avslöja saker om dem, eller vad var tanken med upplägget?
- Tanken var framför allt att hitta en ny dynamik, något som skruvade till samtalen lite grann, och det händer faktiskt att den som intervjuar sänker garden lite och plötsligt svarar väldigt öppenhjärtigt på motfrågor från mig. Många har beskrivit det som en narcissistisk podcast, och det stämmer, men de första avsnitten har handlat mer om gästen än om mig. Målet med podcasten är att den ska kännas intim. Som om lyssnaren är på efterfest hemma hos mig. Folk kanske tycker att jag är en självupptagen idiot men jag har fått prata om favoritämnen som gangsterrap, bandtröjor, South Park, Leila K och Dave Gahans ex-fru – sånt som jag alltid babblar om när någon kommer besök.
Vilka gäster kommer du att möta i podden?
- De första gästerna är Ken Ring, Dregen och Elliphant. Jag har valt folk som är bra på att prata, har sköna röster och någon typ av relation till mig.
Hur ser din fem-i-topp-poddlista ut?
- Jag har mest lyssnat på Bret Easton Ellis podcast, eftersom han är en gammal idol, och ”Vad blir det för rap?”, eftersom jag gillar att upptäcka nya hiphop. Andra podcaster har inte lyckats upprätthålla mitt intresse tillräckligt mycket för att jag ska lyssna på ett helt avsnitt.
Hur kommer poddmediet att utvecklas framöver? Kommer de försvinna precis som bloggarna, och vilka kommer att finnas kvar i så fall?
- Ingen aning. Förhoppningsvis dör intresset för podcaster inte förrän jag hunnit spela in fem-sex avsnitt. Sedan kan jag hoppa på någon annan trend alldeles för sent. Det vore underbart patetiskt att lansera mig själv som Youtuber.