Filmrecension: Dolda tillgångar

Dolda tillgångar

Filmer som bygger på verkliga händelser blir inte alltid så lyckade, främst för att verkligheten oftast inte har samma berättarmässiga upplägg som ett välskrivet drama. "Dolda tillgångar" har dock en inramning som inte behöver kryddas utan utspelas mitt under rymdkapplöpningen och rassegregationen i 60-talets USA, och det är två ämnen som knappast behöver laddas med mer dramatik.
I sin jakt på att hinna före ryssarna i rymden kallar NASA in landets skarpaste hjärnor, och några av dessa visar sig tillhöra svarta människor. Många av dem är dessutom kvinnor vilket inte gör saken mindre problematisk, för detta var en tid när svarta inte fick använda samma toaletter, dricka samma kaffe eller äta i samma matsal som vita. Diskrimineringen mot kvinnor var måhända inte lika uttalad men den fanns också där. Detta blir snart ohållbart inser NASA och det är detta raserande av ras- och könsbarriärer som "Dolda tillgångar" skildrar på ett strålande sätt.
Vi får följa kampen genom tre svarta kvinnor som blir pionjärer när de har kunskap och intellekt som till slut inte längre går att ignorera. Det är en varm och rörande film som hittar en perfekt tonträff på må-bra-skalan. Regissör Theodore Melfi söker positivism istället för konfrontation, och även om filmen ofta är känslosam blir den aldrig störande sötsliskig.

4/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0