Skivrecension: Shitkid

Shitkid
Fish

Varje popår har sin hajp och i år tycks den svenska kritikerkåren ha enats om att det är Shitkid som är "the shit". Bakom artistnamnet står Åsa Söderqvist som gör en slags burkig lofi-pop med punkig attityd, naiv inställning och enklast tänkbara arrangemang. Produktionen är nästan provocerande simpel med trummaskin, ruffig garagekänsla och diverse ljudexperiment. Banala gitarriff, lätt överstyrd sång, och låtar som egentligen aldrig kommer igång. En nybörjare som lattjar i replokalen, eller första rundan av Livekarusellen är två liknelser som många säkert skulle hålla med om. Och förmodligen Åsa själv också. Hon gör ingen hemlighet av att hon inte kan spela särskilt bra och att hon vill bort från det perfekta och tillrättalagda i dagens populärmusik. Så om någon istället för att kalla henne "the shit" beskriver hennes musik som "skit" uppfattar hon det antagligen som ett slags komplimang. Och gränsen mellan bra och usel kan ofta vara hårfin. Åsikter i stil med "artister borde bara få spela in två album, sen blir de för skickliga musiker och därmed ointressanta" är vitt spridda, och ofta är jag benägen att hålla med. Och visst finns det både charm och en uppkäftig entusiasm i Shitkids musik, men i slutändan är "Fish" helt enkelt en för svag skiva, hur mycket annat man än försöker tolka in.

2/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0