Filmrecension: Collateral beauty

Collateral beauty

Howard (Will Smith) är en smått ikoniserad reklamkille som driver omkring i tillvaron förkrossad av sorg efter att ha förlorat sin dotter. Istället för att jobba lägger han domino och skriver brev till "döden", "tiden" och "kärleken". Han låser in sig, är snudd på okontaktbar och i det stora hela mentalt avskuren från omvärlden. Ingen ljusning tycks vara i sikte trots att det gått två år sedan den tragiska händelsen, vilket gör att hans kollegor (Edward Norton, Michael Pena och Kate Winslet) på firman är oroliga dels för Howards välbefinnande men även för företaget. Affärerna går knackigt efter Howards dipp och de vill rädda företaget och trygga jobben för de anställda, men det kräver Howards underskrift.
Efter att ha provat de vanliga sätten kommer de på en udda plan att få kontakt. Om inte Howard vill komma tillbaka till deras värld får de kliva in i hans. Så de anlitar skådespelare som kontaktar honom i rollerna av hans brevkompisar "döden", "tiden" och "kärleken".
Ja, det är en fånig idé. Men det finns också något i upplägget som känns lite fiffigt och hade man filat på manuset hade det kunnat bli riktigt bra. Tyvärr känns "Collateral beauty" mest konstlat sentimental och tillgjort gråtmild. Regissör David Frankel kämpar för att locka fram publikens snyftningar men filmen är alltför lättviktig och griper inte tag så hårt som den borde kunna ha gjort.

2/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0