Filmrecension: La la land

La la land

14 Oscarsnomineringar får man inte om man inte är en bra film i varje detalj, från teknik som foto och ljud till det mer "mänskliga" som skådespeleri och regi, och "La la land" har verkligen varit noga med varje uns av filmen. Att det sedan är en nostalgisk hyllning till Hollywood och den amerikanska drömmen har nog också betytt en del. Ryan Gosling och Emma Stone spelar två konstnärssjälar som kommer till Los Angeles för att slå sig fram inom sina respektive gebit: jazzmusik och skådespeleri. Det är inte det lättaste märker de snart och efterhand börjar även deras relation känna av påfrestningarna.
Musiken är ständigt närvarande men även om rollfigurerna brister ut i sång emellanåt känns det inte som en renodlad musikalfilm, snarare är det en hyllning till den klassiska filmkonsten där sång och dans ofta var en naturlig del av berättandet. Musiken används på ett snyggt sätt, fotot är av högsta klass och Stone och Gosling gör strålande prestationer. Det är romantiskt, vemodigt och färgstarkt, men samtidigt som filmen är en hommage till showbiz finns en jordnära ton som gör att "La la land" aldrig blir glättig eller platt.
Efter en halvsvag start tar sig filmen successivt och blir bara bättre och bättre. Kanske inte den knockout till film som många talat om, men en riktigt trevlig filmupplevelse om drömmar, kärlek och funderingar kring hur man egentligen ska leva sitt liv.

4/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0