Skivrecension: The Charlatans
The Charlatans
Different days
När Madchestervågen drog igång i slutet av 80-talet var det så hippt att hälften hade varit nog. Mixen av pop och dansvänliga takter i kombination med den psykedeliska känslan och den boomande ravekulturen låg helt rätt i tiden. The Stone Roses upphöjdes till halvgudar och skivbolaget Factory Records och klubben The hacienda var medelpunkten som den västerländska popkulturen snurrade kring. Men ska man vara ärlig så är det en era som tiden varit ganska grym mot. Personligen kan jag knappt lyssna på band som Happy Mondays eller James längre. Inte för att det är dåligt för det är det absolut inte, utan snarare för att jag inte längre fattar vad det var som vi tyckte var så fruktansvärt coolt. Å andra sidan skulle man kunna säga det även om den efterföljande britpopvågen på 90-talet. Fast det kanske bara är jag som tycker så?
The Charlatans har aldrig varit något av mina favoritindieband, utan mest funnits med nånstans i periferin. Stabila men ointressanta. Och detsamma kan man säga om denna nya skiva där de åter gör ett stabilt jobb utan att glänsa. Och någon Madchesterrevival lär de knappast dra igång, vilket iochförsig inte heller är något jag sörjer.
2/5
Different days
När Madchestervågen drog igång i slutet av 80-talet var det så hippt att hälften hade varit nog. Mixen av pop och dansvänliga takter i kombination med den psykedeliska känslan och den boomande ravekulturen låg helt rätt i tiden. The Stone Roses upphöjdes till halvgudar och skivbolaget Factory Records och klubben The hacienda var medelpunkten som den västerländska popkulturen snurrade kring. Men ska man vara ärlig så är det en era som tiden varit ganska grym mot. Personligen kan jag knappt lyssna på band som Happy Mondays eller James längre. Inte för att det är dåligt för det är det absolut inte, utan snarare för att jag inte längre fattar vad det var som vi tyckte var så fruktansvärt coolt. Å andra sidan skulle man kunna säga det även om den efterföljande britpopvågen på 90-talet. Fast det kanske bara är jag som tycker så?
The Charlatans har aldrig varit något av mina favoritindieband, utan mest funnits med nånstans i periferin. Stabila men ointressanta. Och detsamma kan man säga om denna nya skiva där de åter gör ett stabilt jobb utan att glänsa. Och någon Madchesterrevival lär de knappast dra igång, vilket iochförsig inte heller är något jag sörjer.
2/5