Skivrecension: Gorillaz

Gorillaz
Humanz

Alltså Gorillaz...jag vet inte. Är det nåt att ha egentligen? Det var lite kul där i början när Damon Albarn drog i gång projektet och utmanade vår syn på hur popband ska vara. Ett virtuellt band bestående av fyra animerade figurer och där musiken i princip kan låta lite hursomhelst och framförs av en lång radda olika gästartister. Det var ett intressant grepp på den självbetitlade debuten från 2001 men redan då kändes det mest som en halvfånig gimmick som man snabbt tröttnade på.
Det var helt enkelt svårt att engagera sig i ett band som inte var på riktigt, och det har sannerligen inte blivit lättare med åren. Nu har det gått sju år sedan senaste albumet och det kompenserar Gorillaz med en Deluxe-version på hela 26 spår, vilket givetvis är på tok för mycket. Särskilt när musiken inte heller har en egen identitet mer än att den är elektronisk, och smått melankolisk.
Det kryllar av gäster, allt från Grace Jones och Mavis Staples till De La soul och Noel Gallagher. Hits? Nja, inte direkt. Låtar som fäster och berör? Nej, knappt det heller. Det är för mycket, för spretigt och för dåligt, och mitt intresse för Gorillaz har dalat ytterligare.

2/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0