Skivrecension: INVSN
INVSN
The beautiful stories
Oavsett vilka epitet man vill sätta på Dennis Lyxzén så finns det nog ett som de flesta kan enas om: svensk mästare i uthållighet. Och hans sätt att bara fortsätta år efter år gäller egentligen allt: utlevelsen på scenen, de musikaliska projekten, kampen, engagemanget. Har han på något sätt mattats överhuvudtaget de senaste 25 åren? Kanske, men knappt nämnvärt.
Och rent låtmässigt blir han knappast sämre med åren, snarare tvärtom. Jag som föredrar Lyxzéns poppigare sidor framför hardcoren håller faktiskt materialet här på INVSN:s fjärde platta som det bästa han gjort, tillsammans med en del The (International) Noise Conspiracy-spår. (Ja, jag vet att det finns fler medlemmar i banden...)
Skivan är som en tickande bomb, som till slut exploderar igen och igen. Det är i och för sig inget nytt för Lyxzéns musik, däremot känns de tydliga influenserna av depprock spännande. Det är mörkt, repetitivt, kallt och dystert, men ändå svängigt. Tankarna förs till band som The Cure och Joy Division, men den nya inriktningen känns absolut inte som någon tillgjord pose utan låtarna känns lika starka som ljudbilden känns rätt. Jag dras gärna med Lyxzéns brinnande flamma 25 år till.
4/5
The beautiful stories
Oavsett vilka epitet man vill sätta på Dennis Lyxzén så finns det nog ett som de flesta kan enas om: svensk mästare i uthållighet. Och hans sätt att bara fortsätta år efter år gäller egentligen allt: utlevelsen på scenen, de musikaliska projekten, kampen, engagemanget. Har han på något sätt mattats överhuvudtaget de senaste 25 åren? Kanske, men knappt nämnvärt.
Och rent låtmässigt blir han knappast sämre med åren, snarare tvärtom. Jag som föredrar Lyxzéns poppigare sidor framför hardcoren håller faktiskt materialet här på INVSN:s fjärde platta som det bästa han gjort, tillsammans med en del The (International) Noise Conspiracy-spår. (Ja, jag vet att det finns fler medlemmar i banden...)
Skivan är som en tickande bomb, som till slut exploderar igen och igen. Det är i och för sig inget nytt för Lyxzéns musik, däremot känns de tydliga influenserna av depprock spännande. Det är mörkt, repetitivt, kallt och dystert, men ändå svängigt. Tankarna förs till band som The Cure och Joy Division, men den nya inriktningen känns absolut inte som någon tillgjord pose utan låtarna känns lika starka som ljudbilden känns rätt. Jag dras gärna med Lyxzéns brinnande flamma 25 år till.
4/5