Skivrecension: Magnus Carlson
Magnus Carlson
Den långa vägen hem
Samma vår som Weeping Willows lirar stora jubileumskonserter i tre utsålda Globen släpper sångaren Magnus Carlson sitt tredje soloalbum (det senaste kom 2003). Det är kanske ingen slump att plattan kommer nu, utan han spinner såklart vidare på framgångarna för Weeping Willows och "Så mycket bättre", låtarna från tv-serien är för övrigt med på skivan. Men musikmässigt är det knappast någon spekulativ skiva han gjort utan här presenterar han den musik han brinner för allra mest: northern soul. Mestadels på svenska dessutom.
Även på sina tidigare soloskivor rörde han sig i dessa musikaliska trakter men denna gång känns det som att han tagit steget fullt ut, nu är det northern soul för hela slanten, både nyskrivet och gamla favoriter. Och även tv-tolkningarna har fått dra på sig soulkostymen vilket gör att skivan hänger ihop bra.
Kanske för bra, för även om musiken är elegant framförd blir soundet lite enformigt. Det hade behövts mer variation och även lite sållning av materialet. En del av låtarna (inte nödvändigtvis SMB-materialet) känns svaga och drar ner betyget. Som helhet är det dock en trevlig skiva även om den inte känns lika mycket "på liv och död" som annat han gjort.
3/5
Den långa vägen hem
Samma vår som Weeping Willows lirar stora jubileumskonserter i tre utsålda Globen släpper sångaren Magnus Carlson sitt tredje soloalbum (det senaste kom 2003). Det är kanske ingen slump att plattan kommer nu, utan han spinner såklart vidare på framgångarna för Weeping Willows och "Så mycket bättre", låtarna från tv-serien är för övrigt med på skivan. Men musikmässigt är det knappast någon spekulativ skiva han gjort utan här presenterar han den musik han brinner för allra mest: northern soul. Mestadels på svenska dessutom.
Även på sina tidigare soloskivor rörde han sig i dessa musikaliska trakter men denna gång känns det som att han tagit steget fullt ut, nu är det northern soul för hela slanten, både nyskrivet och gamla favoriter. Och även tv-tolkningarna har fått dra på sig soulkostymen vilket gör att skivan hänger ihop bra.
Kanske för bra, för även om musiken är elegant framförd blir soundet lite enformigt. Det hade behövts mer variation och även lite sållning av materialet. En del av låtarna (inte nödvändigtvis SMB-materialet) känns svaga och drar ner betyget. Som helhet är det dock en trevlig skiva även om den inte känns lika mycket "på liv och död" som annat han gjort.
3/5