Filmrecension: Passengers

Passengers

Ett rymdskepp är på väg på en 120-årsresa mot en annan planet där mänskligheten ska starta en koloni. Ombord ligger 5000 personer nedsövda och en av dem är mekanikern Jim (Chris Pratt) som av misstag råkar vakna alldeles för tidigt, när det fortfarande återstår 90 år av resan. Efter ett år väcker han författaren Aurora (Jennifer Lawrence) och de två börjar undersöka vad som är fel med skeppet.
Filmen har en hel del futuristisk estetik och rymdstämning att gotta sig i för sci fi-fantaster, men framförallt är detta ett romantiskt drama om två människor som är fast i en 90 år lång resa med bara varandra som enda sällskap. Utsattheten, ensamheten, universums storslagenhet - här finns en riktigt intressant grund som regissör Morten Tyldum gärna hade fått gräva i mer. Han gör det bra, men de filosofiska resonemangen hade gärna fått ta ännu större plats.
"Passengers" är riktigt snygg och fantasieggande, och bygger upp en nyfikenhet kring vad som egentligen pågår på det mystiska skeppet. Som publik spekulerar man vad som ligger bakom uppvaknandet, och det är egentligen filmens enda svaghet: att slutet inte riktigt levererar den smarta twist eller raffinerade upplösning som man trodde skulle komma.

4/5

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0