Musikkrönika
Musik ska byggas utav sorg
"Musik ska byggas utav glädje". Suck. Varför lever den missuppfattningen kvar år efter år? I själva verket är det ju precis tvärtom.
Åke Cato var en stor humorist, men någon sångtextförfattare var han verkligen inte. För hade han förstått grejen med musik hade han (och Björn Barlach) aldrig kunnat skriva texten "Musik ska byggas utav glädje" till Lill Lindfors. Och sedan den där låten släpptes 1978 har titeln vuxit till någon sorts sanning som förgiftat stora delar av svenskt musikliv. Resultatet ser vi i program som "Idol" och "Melodifestivalen", som utger sig för att vara musiktävlingar men som i själva verket saknar det mesta av det som utmärker bra musik.
Det är obegripligt hur folk som påstår sig tycka om musik kan hävda att "musik ska byggas utav glädje". Om man sätter sig in i ämnet inser man ju snart att förhållandet är det rakt motsatta. Det bästa musiken bygger nästan alltid på saker som sorg, hat, bitterhet eller krossade hjärtan. Om du tvivlar, gå till dig själv och tänk efter vilken musik som betyder mest för dig. Troligtvis kommer artister som exempelvis Det Vet Du ganska långt ner på den listan.
Musik får gärna låta glad men finns det inga inslag av svärta eller melankoli blir den snart platt och ointressant. Den säger inget, den betyder inget och varför ska man då lyssna på den? Men dyster musik med ett deppigt budskap är inte heller optimal, även om den är bättre än glättig tjofaderittanmusik. Den vill åtminstone berätta något men tar i för mycket. Det är kontrasten mellan mörker och ljus som skapar komplexitet och innehåll. Och kanske är det just där som skiljelinjen mellan bra och dålig musik går, inte mellan "bra" och "dålig" för det kan vara en smaksak, utan mellan "relevant" och "betydelselös".
Jag tror Per Persson i Perssons Pack har sagt det bäst av alla, och sammanfattar även denna krönika i en enda rad: "sångare utan orsak - borde inte sjunga alls".
"Musik ska byggas utav glädje". Suck. Varför lever den missuppfattningen kvar år efter år? I själva verket är det ju precis tvärtom.
Åke Cato var en stor humorist, men någon sångtextförfattare var han verkligen inte. För hade han förstått grejen med musik hade han (och Björn Barlach) aldrig kunnat skriva texten "Musik ska byggas utav glädje" till Lill Lindfors. Och sedan den där låten släpptes 1978 har titeln vuxit till någon sorts sanning som förgiftat stora delar av svenskt musikliv. Resultatet ser vi i program som "Idol" och "Melodifestivalen", som utger sig för att vara musiktävlingar men som i själva verket saknar det mesta av det som utmärker bra musik.
Det är obegripligt hur folk som påstår sig tycka om musik kan hävda att "musik ska byggas utav glädje". Om man sätter sig in i ämnet inser man ju snart att förhållandet är det rakt motsatta. Det bästa musiken bygger nästan alltid på saker som sorg, hat, bitterhet eller krossade hjärtan. Om du tvivlar, gå till dig själv och tänk efter vilken musik som betyder mest för dig. Troligtvis kommer artister som exempelvis Det Vet Du ganska långt ner på den listan.
Musik får gärna låta glad men finns det inga inslag av svärta eller melankoli blir den snart platt och ointressant. Den säger inget, den betyder inget och varför ska man då lyssna på den? Men dyster musik med ett deppigt budskap är inte heller optimal, även om den är bättre än glättig tjofaderittanmusik. Den vill åtminstone berätta något men tar i för mycket. Det är kontrasten mellan mörker och ljus som skapar komplexitet och innehåll. Och kanske är det just där som skiljelinjen mellan bra och dålig musik går, inte mellan "bra" och "dålig" för det kan vara en smaksak, utan mellan "relevant" och "betydelselös".
Jag tror Per Persson i Perssons Pack har sagt det bäst av alla, och sammanfattar även denna krönika i en enda rad: "sångare utan orsak - borde inte sjunga alls".