Skivrecension: Ed Sheeran
Ed Sheeran
"Divide"
Under de senaste åren har Ed Sheeran klivit fram som ett av de största namnet inom den internationella musikvärlden, och man får nog säga att han är en ganska osannolik popstjärna för han saknar det mesta som traditionellt brukar utmärka superstars. Han har knappast det vanliga popstjärneutseendet med sitt röda hår och sin halvsjaviga stil. Han började sin karriär som gatumusiker och pubtrubadur som krängde egenpressade cd-skivor, och även när han fick sitt genombrott höll han fast vid den stilen genom att uppträda själv med bara sång och gitarr. Vanligtvis brukar artister satsa på större arrangemang, fetare ljudbild och fläskigare scenproduktioner i takt med framgången men Sheeran är en av få (kanske den enda?) som kan lira på tre utsålda Wembley Arena med bara gitarren som sällskap. Det visar att det finns flera sätt att nå framgång och att det viktigaste fortfarande är att man har starka låtar.
Här på sitt tredje riktiga album håller han fortfarande fast vid en ganska minimalistisk ljudbild, även om det finns mer inslag än bara sång och gitarr. Här och var tar han ut svängarna rätt ordentligt, men det är knappast musik som skrämmer mormor. Sheeran är nästan irriterande snäll och präktig, och tyvärr även ganska tråkig.
2/5
"Divide"
Under de senaste åren har Ed Sheeran klivit fram som ett av de största namnet inom den internationella musikvärlden, och man får nog säga att han är en ganska osannolik popstjärna för han saknar det mesta som traditionellt brukar utmärka superstars. Han har knappast det vanliga popstjärneutseendet med sitt röda hår och sin halvsjaviga stil. Han började sin karriär som gatumusiker och pubtrubadur som krängde egenpressade cd-skivor, och även när han fick sitt genombrott höll han fast vid den stilen genom att uppträda själv med bara sång och gitarr. Vanligtvis brukar artister satsa på större arrangemang, fetare ljudbild och fläskigare scenproduktioner i takt med framgången men Sheeran är en av få (kanske den enda?) som kan lira på tre utsålda Wembley Arena med bara gitarren som sällskap. Det visar att det finns flera sätt att nå framgång och att det viktigaste fortfarande är att man har starka låtar.
Här på sitt tredje riktiga album håller han fortfarande fast vid en ganska minimalistisk ljudbild, även om det finns mer inslag än bara sång och gitarr. Här och var tar han ut svängarna rätt ordentligt, men det är knappast musik som skrämmer mormor. Sheeran är nästan irriterande snäll och präktig, och tyvärr även ganska tråkig.
2/5