Skivrecension: Ossler

På skiva / Permalink / 0
Ossler
"Evig himmelsk fullkomning"

Man fattar ju att det skar sig musikaliskt mellan Pelle Ossler och Nisse Hellberg i Wilmer X. Latinorytmer och bluestolvor var helt enkelt inte Osslers grej, vilket han tydligt visat på sina sju soloskivor. Däremot kan han ju faktiskt skriva hittiga rockrökare om han bara vill, det har han bland annat visat i låtar som "Finns det en enda här som är frisk?", "Hotel Neanderthal" och "Jag är med", och i de stunderna är han rätt bra. Däremot har jag svårare för det eviga vältrandet i psykisk ohälsa, mörker och ångest. Främst för att de spåren helt enkelt är sämre och ofta mer har formen av tonsatta dagsboksanteckningar än av riktiga låtar.
Söker man en svensk depprockare som kan knyta ihop Lou Reed, Tom Waits och Thåström (som Ossler spelar gitarr med) kan denna skåning vara ett lämpligt alternativ, även om jag personligen tycker att Ossler ofta känns effektsökande eller ansträngt pretentiös. Här och där får han dock till enstaka spår som inte ens jag kan ignorera. Men sammanfattningsvis kan man säga att Ossler är musik för de som antingen mår dåligt eller de som vill göra det, och inget av det stämmer in på mig.

2/5
Till top