Skivrecension: Paradise Lost

På skiva / Permalink / 0
Paradise Lost
Medusa

Det är fascinerande att se hur många gamla hårdrocksband kan få en nytändning och en andra karriär efter att ha varit mer eller mindre uträknade under flera år. Det gäller de flesta av de klassiska 80-talsbanden som fick en dipp på 90-talet men som under 2000-talet gjort storslagna återkomster och nu är lika populära som under storhetstiden.
Oftast hänger framgången ihop med att banden går tillbaka till rötterna och hittar det som gjorde dem bra från början. Det gäller även mer sentida band som Paradise Lost, som var ett av banden som petade bort grupper som Iron Maiden och Judas Priest i början av 90-talet. De brittiska gothrockarna drabbades dock av samma öde som hårdrocksgrupperna innan dem. Bandet fick sitt genombrott i början av 90-talet med sin mörka, gotiska metal och sågs som pionjärer inom genren. Men efter några skivor började de experimentera med sin musikstil, tappade fans och började alltmer försvinna bort från det allmänna medvetandet. På senare år har de dock återgått till sin tidigare stil och åter blivit ett namn det pratas om. Nya skivan fortsätter den trenden. Det låter visserligen lite oinspirerat och trött ibland, men fansen lär uppskatta den doomiga känslan, och på det stora hela är det ett steg i rätt riktning för bandet.

2/5
Till top