Skivrecension: Taken by Trees
Taken by trees
Yellow to blue
The Concretes hade några fina år där på 00-talet när de till och med fick till en hyfsad internationell karriär. Strax efter andra skivan, när de stod på toppen, valde sångerskan Victoria Bergsman att lämna bandet, och efter det började luften så sakta gå ur The Concretes. Och kanske var det även den sista sucken för den svenska indiepopen.
Bergsman då, vad hände med henne? Jo, hon startade soloprojektet Taken by trees och albumdebuterade med skivan "Open field" 2007. Den följdes upp av "East of Eden" 2009 och "Other worlds" 2012, men efter det har det varit mer eller mindre tyst i sex år.
Men nu är hon tillbaka med en ny platta fylld med halvskör indiepop nånstans mellan The Concretes och Club 8. Luftig, mjuk, smekande, med strålande melodier och den där sköna indiekänslan som åtminstone jag har saknat ganska mycket inom svensk pop det senaste decenniet.
Redan vid första lyssningen fastnar jag för inledningen med "Wait", "Vibrant colors" och "Once", men tänker att mycket av det övriga materialet är lite för dystert och långsamt för att "Yellow to blue" ska vara en helgjuten skiva, trots den lätta 80-talstouch som svävar över albumet. Skivan växer något med antal lyssningar och fyran står hela tiden och knackar på. Men nja, den får vänta utanför denna gång.
3/5
Yellow to blue
The Concretes hade några fina år där på 00-talet när de till och med fick till en hyfsad internationell karriär. Strax efter andra skivan, när de stod på toppen, valde sångerskan Victoria Bergsman att lämna bandet, och efter det började luften så sakta gå ur The Concretes. Och kanske var det även den sista sucken för den svenska indiepopen.
Bergsman då, vad hände med henne? Jo, hon startade soloprojektet Taken by trees och albumdebuterade med skivan "Open field" 2007. Den följdes upp av "East of Eden" 2009 och "Other worlds" 2012, men efter det har det varit mer eller mindre tyst i sex år.
Men nu är hon tillbaka med en ny platta fylld med halvskör indiepop nånstans mellan The Concretes och Club 8. Luftig, mjuk, smekande, med strålande melodier och den där sköna indiekänslan som åtminstone jag har saknat ganska mycket inom svensk pop det senaste decenniet.
Redan vid första lyssningen fastnar jag för inledningen med "Wait", "Vibrant colors" och "Once", men tänker att mycket av det övriga materialet är lite för dystert och långsamt för att "Yellow to blue" ska vara en helgjuten skiva, trots den lätta 80-talstouch som svävar över albumet. Skivan växer något med antal lyssningar och fyran står hela tiden och knackar på. Men nja, den får vänta utanför denna gång.
3/5