Glatt nytt år!


Söndagsintervjun: Elin Namnieks

 

Elin Namnieks

 

Hon flyttade till Linköping så sent som i augusti och började direkt göra avtryck på den lokala musikscenen. Men Elin Namnieks har större planer än så. En internationell karriär hägrar och hon har redan kommit en bit på vägen.

 

Rötterna finns i Lettland, hon spelade in sin första EP i Los Angeles och nu i oktober var hon iväg på en låtskrivarhelg i Tyskland. Elin Namnieks har världen som sitt arbetsfält och kanske var det därför hon stod och sjöng på en landningsbana i videon "Got no time". Fast till vardags hittar vi henne på ett frilanskontor i centrala Linköping där hon jobbar med sin karriär.

Elin berättar att hon är uppvuxen i en musikintresserad familj och lärde sig spela piano tillsammans med sin pappa. När hon var 14 började hon uppträda med egna låtar och när hon var 16 började hon på ett musikestetisk program på ett gymnasium i Oskarshamn.

- De tre åren var fantastiska. Jag hade bra lärare och utvecklades väldigt mycket. Så det var egentligen solklart redan efter gymnasiet att det var musiken som gällde. Det har varit prio ett sedan dess, berättar Elin.

 

Idag lever Elin på musiken och gör cirka 80 spelningar per år, Dessutom leder hon körer och låtskrivarkurser, gör konferensjobb och liknande. I år har hon släppt tre singlar, skrivna ihop med Linköpingsmusikern Anton Nessvi. Två av dem fått stort genomslag, hamnat på Spotifylistor och nått viss framgång i exempelvis Tyskland.

- Nu har jag även börjat jobba ihop med en kille som heter Fabian Fridh som flyttat hit från Skåne. Det är perfekt, nu har jag två killar att jobba med, säger Elin och fortsätter:

- I studion går det till så att jag oftast har en idé eller en titel eller en textrad som vi börjar med. Jag gillar att skriva verser, så ibland kommer jag med en vers till Anton och säger: hjälp mig med en refräng. Och nu när jag skriver med Fabian så har han en bunt låtidéer som jag får välja mellan. Det kan vara en liten snutt eller en gitarrslinga, sen försöker jag hitta lite ackord och melodier. Jag har märkt att det är bra att bygga en story, det kan gälla både texterna och instrumentmässigt. Jag kommer ofta på bra grejer när jag sitter i bilen och åker mellan olika ställen.

 

Under sommaren har hon bland annat spelat i Trädgårdsföreningen i Linköping, Varmbadhuset i Vimmerby, Oskarshamnsfesten, Västerås konserthus och Live at Heart i Örebro. Lagom till denna tidnings utgivning, den 20/10, spelar hon på Palatset i Linköping och hon har även inplanerat sex julshower på Tuna bygdegård framåt jul. Hon har valts ut som en Pro talent av Ines talent, som är ett europeiskt nätverk som ger förtur att spela på olika showcasefestivaler.

- Just nu är det mycket planering och spännande möten på gång, och väldigt mycket låtskriveri. Tanken är att släppa en ny singel i början av nästa år. Jag jobbar inte bara inom Sverige utan har ett bra nätverk i Lettland, och har även grejer på gång i Tyskland och England. Jag vill inte begränsa mig, jag tror på att vara öppen för alla möjligheter.

 

Hur låter de nya låtarna som du jobbar med?

- De kommer att gå i samma stil - pop med attityd. Jag vill att musiken ska funka i en aktiv vardag: när man tränar, sitter i bilen eller är ute på fest.

- Man vill ju hålla sig up to date, men samtidigt behålla mitt ID. Låtskrivarmässigt tror jag musiken kommer att behålla sin form, men produktionsmässigt kommer den nog utvecklas. Men hur producerad en låt än är ska man kunna spela den avskalad på bara piano eller gitarr.

Alla vägar bär till rom

Igår hade vi Palatsetsäsongsavslutningsfest och The Producer drog igång det hela med en romprovning.
Sen drog vi ut och käkade och röjde på stan. Tack för 2018. Redan den 5 januari drar vi igång Palatsetsäsongen 2019. Våra klara bokningar finns här: https://www.facebook.com/pg/Liveklubben/events/?ref=page_internal

Lehmans fredagsfräckis

En pojke kommer in till sin far och säger: ”Pappa, jag har haft sex för första gången.”
En stolt far säger: “Jamen grattis min son! Om du undrar något så bara fråga”
”Hur lång tid brukar man ha ont där bak? ”

Glad jul

Jaha, det var den julen det. Nu siktar vi på Nyår!

Lika som bär #231

The Producer & Döden i "Det sjunde inseglet"

Skivrecension: Rosanne Cash

Rosanne Cash

She remembers everything

 

Det finns en hel del artister som för alltid står i skuggan av en berömd förälder, och Rosanne Cash skulle kunna vara en sådan med tanke på att pappa Johnny var rätt berömd. Men Rosanne har verkligen skapat sig en egen karriär och i år firar hon 40 år som artist, och det gör hon med detta fjortonde album.

Många tycker att hennes senaste plattor, 2009 års "The list" och 2013 års "The river & the thread" är hennes starkaste och hon gör inte bort sig denna gång heller utan visar att den formtopp som kommit rätt långt in i karriären fortfarande håller i sig. Men så verkar hon också i en musikgenre där det snarast är en fördel att bli äldre.

Och då menar jag inte bara country, som är en genre hon tidigare bevisat att hon behärskar till fullo, för "She remembers everything" kan knappast betecknas som en countryplatta. Snarare handlar det om musik nånstans i gränslandet mellan americana och vuxenpop. Och okej då, en touch av country finns också.

Man blir inte golvad av hits och nyskapande, men det är en stabil platta som är så genuint grundbra att man helt enkelt måste gilla det man hör.

 

3/5


Filmrecension: Tag

Tag

 

Kull, datten, tafatt...kärt barn har många namn och alla har vi väl lekt den leken som barn? Vissa slutar dock inte leka bara för att de blir äldre och inspirerad av ett verkligt kompisgäng i USA har "Tag" kommit till.

Här får vi följa ett killgäng i 40plus-åldern som växt upp ihop och trots att de numera bor på olika platser i landet fortsätter de att leka leken i maj månad varje år. Och de blir allt djärvare i sina ansträngningar att kulla varandra. Begravningar eller förlossningar, deltagarna går inte säkra någonstans.

Förutom Jerry (Jeremy Renner), som lyckats hålla sig undan från att bli tagen under alla dessa år. Men i år ska det bli ändring på det. De övriga killarna får reda på att han ska gifta sig och börjar smida på en plan för att en gång för alla sätta dit honom. Vilket dock visar sig vara lättare sagt än gjort...

"Tag" är utan tvekan en lättviktig och tramsig film, som de flesta förmodligen glömmer bort rätt snabbt. Men bakom den barnsliga humorn, grabbigheten och det låga betyget finns också något fint och smått rörande. För i grunden är detta en film om uppväxt, minnen och vänskap. Den är dessutom ganska rolig, och jag tror faktiskt många blir sugna på att själva starta en liknande lek med sitt eget kompisgäng.

 

2/5


God Jul!

 

Uppladdning inför julen


Söndagsintervjun: Boksoffan

 

 

Boksoffan - en plats för spirituella samtal

 

Det började som en youtubeserie, sen blev det en podd och nu har Boksoffan börjat sändas på radio. Bakom programmet där de samtalar med författare och kulturpersonligheter står Johan Hagesund och Jan Holmbom, som förutom Boksoffan har en späckad höst med bokutgivning, Bokens dag och bokmässan TellUs.

 

Idén till Boksoffan fick de inför 2016 års upplaga av TellUs, då det talades mycket om influencers och youtubers. De ville prova nåt liknande med boken och berättandet i centrum och såg det inledningsvis som en möjlighet att marknadsföra mässan. Med tiden har dock Boksoffan fått ett eget liv och hittills har det blivit ett 30-tal avsnitt, plus några som ännu inte publicerats.

- Idag är Boksoffan tre grejer. Dels youtubeavsnitten som är ungefär 10 minuter och sen podden som är nånstans runt 35-40 minuter för den som vill höra mera, och från och med i höst är den även tablålagd på radiokanalen Hitz FM varannan fredag klockan sju, berättar Johan.

- Det finns så enormt många spännande människor och företeelser, och de har oftast en intressant historia att berätta - som inte handlar om dem själva, säger Jan.

 

Bland gästerna finns personer som författaren Lena Nordenjack och Anders Thorén på Visit Linköping.

- Nyligen hade vi Micke Pihlblad på Östgöta Media som gäst, det tyckte jag var väldigt intressant. Och Thomas Almkvist som kört bokbuss i 37 år och är en stor kännare av spansk litteratur, säger Jan.

- Vi gör det mycket för att lyfta det lokala, men vi har inte bara lokala gäster. Jag tror att de lite mindre kända tjänar på att vi slänger in lite mer kända gäster ibland, som exempelvis Ingemar Fasth som är konstnärlig ledare på Kulturhuset Stadsteaterns litteraturscen, lägger Johan till.

- Det roligaste avsnittet var när vi var på Barnkulturfestivalen och pratade med två 10-åriga tjejer. Och den kyligaste gången var nog när vi pratade med Gunnar Elfström utomhus på Stora torget vid invigningen av Vinterljus, säger Jan.

 

Utgivningstakten är lite oregelbunden och även formen för Boksoffan kan vara lite lös i kanterna. Duon klipper inget i materialet och brukar inte ha något manus utan kör lite mer på uppstuds för att få till ett mer naturligt samtal. Gästerna brukar tycka att det är trevligt att vara med och även publiken uppskattar Boksoffan.

- En del tycker det är kul att våra strumpor syns i bild, och andra kommer med förslag på gäster, säger Johan.

 

Johan och Janne är även inblandade i Bokens Dag som arrangeras på Östgötateatern den 29 oktober. Efter en omstrukturering av evenemanget har DIBB Förlag gått in som en av arrangörerna. Upplägget kommer dock att vara samma som tidigare och årets kvällsprogram består av Susanne Boll, Theodor Kallifatides, paret bakom Lars Kepler och Tomas Bannerhed. Konferencier är skådespelaren Pontus Plænge.

 

Den 1 december är det sedan dags för nästa stora händelse: berättarmässan TellUs som för sjunde året arrangeras på Stadsbiblioteket. I år kommer kända namn som Bengt Ohlsson och Agneta Sjödin att samsas med lokala författare som Göran Redin och Emelie Schepp.

- Det roliga är att mässan vuxit organiskt, det är inte kommunen eller något stort företag som skapat den. TellUs är en bra marknadsplats för författare som annars har svårt att nå ut, vi hoppas att det ska öppna upp olika möten och samarbeten, säger Jan.

- Vi är måna om att skapa ett välfyllt program och vill att det ska hända saker i vartenda hörn. Jag tycker att vi tillhör toppskiktet av regionala bokmässor i Sverige. TellUs är en festdag med stor blandning, mycket intryck och många möten. Där kan man både knyta kontakter och hitta julklappar, och kanske framförallt lära sig saker. Det finns jättemycket kunskap att hämta där, säger Johan.


Filmrecension: Ocean´s 8

Ocean´s 8

 

Danny Ocean (George Clooney) från "Ocean´s 11"-filmerna har dött (eller har han det?) och syrran Debbie (Sandra Bullock) får föra familjetraditionen vidare med att göra välplanerade kupper i lyxmiljöer.

Hon har suttit i fängelse i fem år och när hon nu kommer ut samlar hon sitt gäng av kvinnliga experter för att stjäla ett svindyrt diamanthalsband som bärs av en stjärna på den superglamorösa MET-galan. Och samtidigt ska hon hämnas på sitt ex som satte dit henne. Ett snudd på omöjligt uppdrag, men Debbie har filat på alla detaljer under fängelsevistelsen och nu ska stöten bara verkställas.

En snygg och cool film i sann "Ocean´s 11"-anda med snygg musikläggning, lyxiga miljöer, humor och en känsla av smarthet. Ligan består av ett gäng sköna typer (exempelvis Rihanna, Cate Blanchett och Anne Hathaway), som vi förhoppningsvis får lära känna bättre i de två kommande uppföljarna. Där hoppas jag vi även får ett mer genomarbetat manus. "Ocean´s 8" verkar dessvärre ha nöjt sig med att göra en kvinnlig variant av "Ocean´s 11" och sen fick det vara bra med det. Storyn vill vara smart men är i själva verket ganska korkad och tunn.

Här finns bra scener men det är irriterande att regissör Gary Ross inte fick ut mer av de utmärkta förutsättningarna. Hade manuset haft mer stuns och finess kunde "Ocean´s 8" blivit riktigt bra.

 

2/5


Lehmans fredagsfräckis

Kvinnan till mannen efter sex:
– Jag måste varna dig att jag har ett dåligt morgonhumör.
– Ingen panik, jag har redan gått då.

Skivrecension: Little Jinder

Little Jinder

Hejdå

 

Skulle man lista vilken artist som har varit landets största rockstjärna de senaste åren skulle förmodligen Little Jinder komma rätt högt upp. Rent kommersiellt har hon en rejäl bit kvar till toppen men attitydmässigt har hon lyckats ta den klassiska rockstjärnemyten och uppdatera den till nutid.

När det gäller musiken har hon utvecklats ganska mycket från de första stapplande stegen till den spännande elektroniska pop hon landat i på senare tid. Låtarna har inte alltid varit superbra, men de har i alla fall känts moderna, vilket är mer än man kan säga om de flesta andra artister. Och det är kanske Little Jinders största insats, att hon alltid kämpat för att kicka ut det gamla och mossiga och ersätta det med något nytt och fräscht.

Här på "Hejdå" gör hon det bland annat genom en experimentell ljudbild och en sång som vridit upp autotunereglagen till max, och lite till. Och det är de spår där hon flippar ur som mest som också är klart intressantast. I mitt tycke är detta hennes bästa skiva. Och är det någon form av bokslut som titeln anspelar på, och som Little Jinder själv antytt, så är det ett riktigt bra sånt.

 

4/5


Krogkrönika

 

Guiden till en bra burgare

 

Burgarbarerna blir fler och fler, och även om standarden generellt har höjts serveras man påfallande ofta hamburgare som inte håller måttet. Hur ska man undvika dessa fallgropar? Hur känner man igen en bra burgare när man ser den?

 

Restaurangtrender kommer och går. De senaste åren har hamburgerställen varit något av det hippaste inom krogvärlden, gärna med en amerikansk touch på inredningen.

Hamburgare på menyn är sannerligen ingen ny företeelse i Sverige utan har funnits i decennier. Det som är nytt är att man vågar ta ut svängarna samt satsar på kvalitetsburgare. Startpunkt för denna trend kan sannolikt härledas tillbaka till 2012 när Flippin´ Burgers öppnade i Stockholm och satte en ny standard för hur en puck med nötfärs mellan ett par brödskivor kan och bör smaka.

 

Sedan dess har det poppat upp bra burgarställen i varje stor och halvstor stad i Sverige, och inte minst i Linköping och Norrköping där det snart börjar bli larvigt med denna burgarhysteri. Varje gång man tror att marknaden borde vara mättad öppnar det ett nytt ställe. Och sedan ett till. Och ett till.

Nu är jag en stor fantast av kvalitativa hantverksburgare och blir lycklig över att standarden kontinuerligt höjs, men fortfarande finns det många krogar som serverar produkter som inte når upp till de krav man kan kräva av ett riktigt burgarställe.

 

Så hur känner man igen en bra burgare? En burgare är väl en burgare, liksom? Skulle inte tro det. Kvaliteten sitter i detaljerna och här följer några saker att vara uppmärksam på:

De värsta bottennappen kan man sålla bort direkt bara genom att titta på brödet. Får man kallt bröd med sesamfrön direkt ur en storpackspåse från ICA vet man på en gång att det är kört. Ett bra hamburgarbröd ska vara penslat med ägg, lätt rostat och helst bakat på restaurangen. Det får gärna vara lite flottigt, och absolut inte så torrt att det faller sönder. Kvaliteten på brödet säger väldigt mycket om krogens ambitionsnivå.

 

När det gäller själva köttet ska det INTE vara en fryst, industriellt tillverkad och långväga fraktad köttpuck. Den ska INTE vara en grå, ihoppressad köttsmet som växer i munnen. En riktig hamburgare är saftig, har bra stekyta och är ojämn i kanterna. Det går att variera köttblandning, fetthalt och liknande, men det ska droppa lite när man äter. Dessutom ska burgaren vara så varm att osten har smält. Får du en ostburgare där ostskivan inte smält, klaga och gå aldrig dit igen.

 

Kalla ingredienser som sallad och tomat hör inte hemma på en hamburgare. Tomat går dessutom dubbelt bort eftersom tomatskivan gör att köttet lätt halkar av. Men då kan man ju ha en träpinne genom burgaren, säger vissa. Nej, behöver du en pinne för att kunna äta burgaren är det något som är fel.

Undvik Dagobert-höga burgare med "allt" på. Satsa istället på mer renodlade burgare med smaker som passar ihop. Och friterade lökringar ska inte vara mellan bröden utan ätas som tillbehör.

 

Precis som med brödet säger även krogens pommes frites mycket om graden av deras engagemang, men det är nästan värt en egen krönika. Även miljön är viktig för en bra burgarbar. Inredningen behöver inte nödvändigtvis vara rustik med trädetaljer, tegelväggar och patinerad industrikänsla, men den ska vara enkel och avslappnad. Hamburgare ska ätas med händerna och det gör man helt enkelt inte i en fine dining-miljö.

Och så en sak till: en riktig burgarrestaurang har ett bra ölutbud.


Från Connery till Craig. Del 7

Då har jag och Plenty O´Toole även sett "Diamantfeber", där Sean Connery kommer tillbaka efter Lazenbys försök att ta över rollen som den brittiska agenten. Connery är bara 40 år men både känns och ser ut att vara gammal och trött. Filmen är heller ingen höjdare, men det görs ändå en del försök att hotta till den, exempelvis genom det homoerotiska mördarparet och den småcoola inledningsscenen där Bond klubbar ner folk utan att man får se hans ansikte. Men mer fantasifullt än att Blofeld än en gång är skurken blir det inte.
"Diamantfeber" är liksom de flesta tidigare filmerna i serien oerhört seg och handlingen tar en massa onödiga vändningar som dock inte leder framåt det minsta. Nånstans i det usla manuset känns det som att det finns en hyfsad Bondfilm med Blofeld som tillverkar dubbelgångare av sig själv och diamanter som används i en rymdlaser som spränger stormakternas kärnvapen, men själva utförandet är för dåligt gjort.
Detta var sista (officiella) Bondfilmen med Connery och det är som sagt bara "Goldfinger" som är riktigt bra, men även de två första framstår nu som bättre än vad jag först tyckte. Nu ska det bli roligt att gå in på Roger Moore. Som jag minns det är han något av en pajas men att filmerna blir lite vassare, men mitt Bondminne har ju sviktat förr så vi får väl se. Men jag känner mig klar med Connery, så det ska bli kul att gå in i ett nytt skede.
Betyg: Stark 2 av 5

Biomåndag

Ovanligt tunnsått med bra biofilmer nu runt jul så det fick bli "Aquaman". DC:s superhjältar suger ju generellt och inte heller denna rulle var någon höjdare. För lång, för mycket effekter och tja...för mycket av allt. En typisk superhjältefilm - fast under vatten.
Betyg: 2 av 5
 

Skivrecension: Benjamin Ingrosso

Benjamin Ingrosso

Identification

 

Vi är rätt många som minns 80-talet och hur vi tyckte att det var ett jäkla tjat om Wahlgren-familjen då. Det var "Varuhuset", filmen "G" och "Picadilly circus". Men faktum är att det bara var en västanfläkt mot hur det är nu.

Det äldre gardet: Christina Scollin, Pernilla och Niclas Wahlgren finns fortfarande kvar men har fyllts på med en yngre generation, som visserligen heter Ingrosso men som för kändisfamiljetraditionen vidare. Bianca är landets kanske största influencer och Benjamin håller på att bli en av de stora popstjärnorna.

Det är lätt att få kräksmak i munnen redan innan man hört hans debutskiva, för nånstans måste det väl finnas en gräns för hur stor Wahlgren/Ingrosso-dos Sverige kan klara av? För Benjamins del betyder det att det som blev hans snabbspår in i musikvärlden också kan vara hans största hinder att lyckas där. Nåja, han har redan vunnit Melodifestivalen och fått några feta hits så vi ska nog inte tycka alltför synd om honom. Och nya plattan har också möjligheter att kunna gå hem riktigt bra.

Musikaliskt handlar det om rätt typisk radiopop. Modernt och snyggt producerat, det ska erkännas, men det låter också ganska generiskt. Här finns vinnarlåten "Dance you off" och tjusiga singeln "I wouldn´t know", samt en hel radda stabila spår som rent ytligt gör sitt jobb men som har svårt att engagera på djupet. Men okej, Benjamin är en 21-årig debutant, så man kanske inte redan kan begära att han ska ha förfinat sitt ID.

 

3/5


Julmys i Norrköping

Julen närmar sig och med den det tilltagande julmyset. Drog till Norpan på fredagen för lite helgmys de luxe...
Tog bland annat en jultallrik på Broadway på lördagen.
På söndagen avslutades sedan julmyshelgen med den godaste glöggen i Systembolagets utbud: Vinfabrikens äppelglögg! Har ni inte provat den - gör det!
Och sen blev det även Sveriges godaste ostkaka (har vunnit SM-guld i mathantverk) från Herrsäter i Värna. Himmelsk!
Och nu är det bara en vecka kvar till Julafton. Tjohooo!

Tacofredag

Här ovan sitter jag på en äkta mexikansk restaurang söder om San Francisco tidigare i höstas och äter äkta mexikansk taco. Nedan sitter jag på Söder i Norrköping nu i fredags och äter äkta svensk taco. Vilket var bäst?
Mitt tips: satsa på den svenska varianten 10 gånger av 10!

Söndagsintervjun: Emelie Kempe

 

Om relationer i en dystopisk värld

 

I en värld som har kollapsat och varit täckt med snö och is i 20 år lever blodtörstiga monster som kallas Röda ögon. Det var utgångspunkten för Emelie Kempes dystopiska debutroman som kom förra året. Och nu är uppföljaren här.

 

Åtvidabergstjejen Emilie Kempes debutroman hette "Röda ögon: Reisa" och nu ett år senare följer hon upp den med bok nummer två i serien: "Röda ögon: Maght".

- Precis, "Maght" är en direkt uppföljare till "Reisa" och tar vid cirka ett år efter vi lämnade karaktärerna i första boken, säger Emelie och berättar att hennes böcker egentligen handlar mer om relationer och samhällsreflektioner än om monster.

 

Hur har ditt skrivande utvecklats mellan de två böckerna?

- Svår fråga, jag tycker själv att mitt skrivande successivt har blivit bättre och när jag läser "Maght" tycker jag att den är bättre rent skrivtekniskt än "Reisa". Jag har försökt jobba mer med ett målande språk samtidigt som jag försöker använda mig utav nyanser för att göra det mer dramatiskt.

 

Du har även skrivit en barnbok. Kan du berätta lite om den?

- Nu i höst lanserar jag även en barnbok, "Aily börjar förskolan", och det är den första delen i serien om utomjordningen Aily som kommer till jorden för att börja i förskolan. Boken tar sin början med att ett mystiskt föremål ligger på förskolegården. Ingen vet vad det kan vara, inte barnen och inte förskolelärarna. I det mystiska föremålet finns nämligen Aily, en utomjordning som blivit lämnad på jorden. Ensam.

- Bokserien om Aily tar upp teman som utanförskap, allas lika värde, jämställdhet, mänskliga rättigheter och annat som alla kan känna igen sig i. Som att komma till en ny plats för första gången. Genom att sätta dessa teman i en, delvis, fantasivärld hoppas jag på att öppna upp ett nytt forum för att prata med barn om frågor som kanske inte är så lätt, exempelvis olika ursprung eller hur nya lekkamrater kan inkluderas i leken. En av huvudkaraktärerna, förskolläraren Elin, är baserad på min sambo och delar av hennes karaktär bygger på sådant som Elin gör, eller mycket väl skulle kunna göra.

- Bokmässans bästa ögonblick var när en treåring stannade framför "Aily börjar förskolan" och hoppade upp och ner och bad sin mamma att köpa boken. ”Mamma, mamma, mamma, den boken vill jag ha!” Efter mamman hade köpt den, pekade barnet på "Röda Ögon: Reisa". ”Kan vi inte köpa den också, snääääälla!” ”Den är nog lita för otäck för dig.” ”Men mamma, den var ju till dig.”

 

Vad har du på gång framöver?

- Jag har så mycket på gång. Just nu håller jag på och skriver på "Maghts" fortsättning och jag kan redan nu berätta att den tredje delen kommer att heta "Strid", och utan att avslöja för mycket kan jag säga att namnet är ganska talande för dess innehåll.

- Jag håller även på att skriva på fortsättningen om Aily och hoppas på att kunna ge ut del två i början av 2019. När jag får tid håller jag även på med en tredje roman, "Ovan molnen", som är en äventyrsroman för en målgrupp mellan Aily och Röda Ögon.

- Närmast i tiden är att jag har startat en tävling tillsammans med ytterligare en redaktör där vi letar fantasymanus, och där vi kommer att ge ut vinnaren på mitt förlag: Nohiding förlag. Tävlingen pågår till första juni 2019, så det finns gott om tid att skriva ett manus för den som vill. Annars så designar jag bokomslag, ska börja spela in ljudböcker, arbetar som redaktör, påbörjat arbetet med att ta fram ett magasin för genren fantastik, och undervisar och forskar i journalistik på Linnéuniversitetet i Kalmar. Så det är aldrig en lugn stund.

Årets julklapp

Jag önskar mig bara en sak i julklapp och det är boken "Whose boat is this boat". Finns på Amazon. Så nu vet ni det.

Skivrecension: The Plan

The Plan

From worlds away

 

I början av 2000-talet var Göteborg landets absolut hetaste popstad. Det dök upp band efter band som på något sätt hade kopplingar till varandra, och de flesta tycktes även ha någon form av koppling till Broder Daniel. Ett av dessa band var The Plan med frontfiguren Theodor Jensen, som tidigare spelat i just Broder Daniel.

Den självbetitlade debutskivan hade hits som "Mon amour", "Let´s leave" och "Slow fall", hyllades allmänt och vann dessutom en Grammis. Sen hände inte så mycket mer. Medlemmar hoppade av och bandet tynade bort. Det kom visserligen två album till, men publiken hade slutat bry sig.

Nu har Theodor återförenats med vapendragaren Mikael Furugärde och släpper bandets första platta på tolv år. Så mycket har inte hänt under den tiden, vi får småtrevlig indiepop som är lite avig på det där sättet som vi förknippar med The Plan. Egentligen är det rätt bra, men musiken ligger mest och småputtrar utan att aldrig riktigt lyfta. "From worlds away" är en comeback som riskerar att tyna bort på samma sätt som senast. Och det kan väl knappast ha varit planen.

 

2/5


En sista (mini)Oktoberfest

Kan man ha Oktoberfest i december? Javisst. Jag hittade en Oktoberfestöl i kylen och fixade till en sillmacka. Ska jag steka på några korvar också? Ja, kanske det. Jag känner lite på det. Ska jag fortsätta vara Oktober-Tobi eller ska jag bli Jul-Krado? Vi får se...

Lehmans fredagsfräckis

Lilla Lisa hade fått besök av sin kusin för första gången och när de skulle bada på kvällen såg hon honom naken.
– Varför har inte jag en sådan mellan benen?, frågade Lisa.
– Var tålmodig!, svarade mamman.

Favorit i repris

 

Filmrecension: Skyscraper

Skyscraper

 

En skyskrapa som brinner. Terrorister som skjuter folk. Och en hjälte som klättrar på fasaden för att rädda sin familj som finns där inne i höghuset. Ingredienserna i Dwayne Johnsons nya actionrulle är välbekanta och det lånas friskt från filmer som "Skyskrapan brinner", "Die hard" och "Mission: Impossible - Ghost protocol".

Visst, som filmskapare behöver man inte alltid uppfinna hjulet på nytt och "Skyscraper" är en spektakulär och actionfylld film som bjuder på rejäl underhållning för stunden. Synd bara att den är så fånig.

Vissa problem med trovärdigheten accepterar man som publik med en film som denna, men ibland blir det helt enkelt för mycket, och det gör att man har svårt att uppbåda något större engagemang för karaktärerna och handlingen (som ärligt talat är riktigt svag).

Dwayne Johnson spelar en säkerhetsexpert som ska inspektera världens högsta skyskrapa som byggts i Hong Kong. Snart utökas hans uppgifter dock till att överleva, jaga skurkar och rädda sin familj från det brinnande infernot. Filmen har ett antal scener som får höjdrädda tittare att rysa och den som nöjer sig med en stunds fartfylld action blir nog tillfreds, men konstnärligt når dessvärre "Skyscraper" aldrig några svindlande höjder.

 

2/5


Musikkrönika

 

Gör, bara gör

 

Det är lätt att skapa myter kring artister som bara sitter och rullar tummarna. Men ska man bli riktigt intressant gäller det att hela tiden göra nya saker, åtminstone i min bok.

 

Och på tal om bok så är Magnus Uggla aktuell med sin bok "Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen", där han berättar om uppväxten och de tidiga åren av sin musikkarriär.

En musikkarriär som för övrigt är en av landets mest missförstådda. Uggla får ofta kritik av förståsigpåare för sin, som de tycker, "simpla" musik. Dels är det fel i sak men det vittnar också om att kritikerna inte begripit ett dugg. De betraktar fortfarande Uggla som en rockartist trots att han slutade vara det i mitten av 80-talet.

De senaste 30 åren har Uggla gjort revyer, krogshower, monologföreställningar, bloggat, instagrammat, sänt radio och gjort tv, spelat teater, skrivit kupletter, medverkat i musikal och tolkat Karl Gerhards låtskatt. För att bara nämna en del. Rockmusiken får idag närmast ses som en bisyssla i Ugglas liv.

Uggla har gjort allt, precis som han sjöng att han skulle göra i numret "Jag vill göra allt" i Povel Ramel-revyn "Knäpp igen!" 1992-93. I höst kan man förresten se honom i showen "Varning på stan för nu mår kung i baren illa igen" på Göta Lejon i Stockholm.

 

Jag gillar artister som hela tiden gör nya saker, som hela tiden återuppfinner sig själva. Per Gessle är exempelvis inte min största favorit rent musikaliskt men han förtjänar respekt för att ha lyckats hålla sig ständigt aktuell i 40 år.

Denna höst är han aktuell både med skivan "Small town talk" och turnén "Per Gessle´s Roxette" som gör ett stopp i Linköping i november. Det är så en riktig artist jobbar: skriv nya låtar, starta nya projekt. Se till att du alltid har något nytt på gång.

 

I andra änden av spektrat hittar vi Jakob Hellman som nyligen spelat i både Linköping och Norrköping. Han har släppt ett enda album under sin karriär och det kom 1989. De senaste 25 åren har han spelat live ytterst sporadiskt och i övrigt heller inte gjort mycket väsen av sig. Jag var på Linköpingsspelningen i september och jovisst, det var väl småtrevligt ur någon slags nostalgisk aspekt men gör han inget nytt snart så kan det nog dröja 25 år till innan jag känner suget att se honom igen.

Så ge mig färre apatiska Henrik Berggren-typer och fler produktiva Plura-personer. Är man artist ska man göra saker, det är det som gör en artist.


Biomåndag

Var och såg "The Wife" igår. Björn Runges film med Glenn Close och Jonathan Pryce, där han spelar den uppburne författaren som får Nobelpriset fast det egentligen är hon som skrivit böckerna. Har mycket på pluskontot: Christian Slater, Stockholmsmiljöer och samspelet mellan Close och Pryce. En bra liten film.
Betyg: 4 av 5

Skivrecension: Suede

Suede

The blue hour

 

Suede lade ned verksamheten 2003, men borde ha gjort det fem år tidigare. Det är mycket man borde ha gjort, eller inte gjort, och inte minst gäller det Suede. Brett Anderson och Bernard Butler borde inte ha bildat The Tears, och Brett borde inte ha släppt sina soloskivor. Och även om skivan "Bloodsports" från 2013 var okej, så borde inte Suede ha återförenats och släppt den. De borde inte ha släppt förra skivan "Night thoughts" och de borde inte ha släppt "The blue hour".

Suede kunde varit ikoniska. Gudar av britpop. De kunde ha blivit mytologiserade och levt vidare i all evighet, om de bara gjort allt det där som de borde ha gjort. Men de tjugo senaste åren har varit en lång räcka av felval, och dit får man som sagt även räkna denna senaste platta.

Här finns enstaka spår, som exempelvis "Wastelands" och "Life is golden", som drar tankarna till den gamla goda tiden, men finns också mycket som är rent outhärdligt att lyssna på. Förvänta er inte glammig pop med hittiga refränger, för det ni får är dyster rockopera med brötiga gitarrer och dramatiska arrangemang. Jag kan förstå om Suede vill utvecklas och gå framåt, problemet är bara att det känns som att de går bakåt för varje skiva.

 

2/5


Julmarknad i Gamla Linköping

På söndagen blev det ännu en julmarknad, nämligen den i Gamla Linköping. Tror faktiskt inte jag varit på den tidigare. Mycket folk, mycket stånd och mycket trevligt.

Julmarknad i Grebo

Nu börjar julstämningen verkligen infinna sig. I lördags drog vi ut till Grebo och gick på julmarknaden. Jultröjorna var på och bocken var på plats.
Vann både Röstensgubbe och choklad, träffade en massa Grebokändisar och fick höra Sigge P sjunga...
...och köpte givetvis en korv också. Julmarknad i Grebo - en av årets höjdpunkter!

Filmrecension: Den blomstertid nu kommer

Den blomstertid nu kommer

 

När filmkollektivet Crazy Pictures nu satsar på långfilm finns det många lokala personer och detaljer som Norrköpingspubliken kan känna igen. Det är såklart kul, liksom att det är kul att Crazy Pictures överhuvudtaget gjort en ambitiös långfilm.

Handlingen går kortfattat ut på att Sverige utsätts för en mystisk attack. Det är oklart av vem och vad som egentligen händer. Och mitt i det kaos som uppstår får vi följa några människor och deras mer eller mindre komplicerade relationer.

Den konspirationsteoretiske pappan gör en intressant resa från halvgalning till hjälte, medan hans son Alex, filmens verkliga huvudperson, förblir oerhört osympatisk filmen genom. Det, tillsammans med ett svagt och ologiskt manus där i princip alla beter sig som idioter, gör att filmen inte greppar tag så som den kunde ha gjort.

Jag hade förväntat mig en annorlunda film som skiljer sig mot traditionell svensk film och det fick man bitvis, och de omtalade actionsekvenserna stod utan tvekan för filmens höjdpunkter. Riktigt hög klass där, och det vore kul att se Crazy Pictures utveckla den sidan ännu mer framöver.

 

2/5


Mitt Spotify-år

När man ska utse årets bästa skiva är det lätt att hamna i ett kreddängsligt läge där man istället för att känna efter vad man själv tycker istället börjar fundera på vilken skiva man "bör" gilla, vilken som är hippast och imponerar mest på andra musikentusiaster.
Med tiden har jag lärt mig att vara ärlig mot mig själv, och har kommit fram till att årets bästa skiva helt enkelt måste vara den nya skiva jag lyssnat mest på under året.
För ett tag sen satt jag och skrev min årliga årsbästalista till Nolltretton och när jag skulle välja årets bästa album blev det Sonic Surf Citys nya. Några dagar senare fick jag statistik från Spotify där det stod vad jag lyssnat mest på under året. Och även om jag är lite undrande över artist 4 och 5 så såg listan ut så här:
1. Sonic Surf City
2. Magnus Uggla
3. Ghost
4. Taken by Trees
5. James
 
När det gällde låtar var de fem första från SSC:s nya skiva. Så magkänslan jag hade att Sonic Surf Citys "Epico" var årets bästa skiva bekräftades verkligen av Spotifystatistiken. Kul!

Julbord med idolen

Jag kallas ju för "Dollargrinets son" i Grebo och igår var jag och käkade julmat med Dollargrinet himself. Han är en playboy ut i fingerspetsarna, så det är förmodligen därifrån jag fått min eleganta och glamorösa livshållning.
Vi valde ut det mest ståndsmässiga julbordet vi kunde finna, nämligen IKEA:s, och sen högg vi in.
Vad jag egentligen tycker om julbord kan vi ta en annan gång, för en sån här dag är allting tipp topp. Och jag lärde mig faktiskt ytterligare några playboyistiska tricks som jag en dag hoppas få föra vidare till Dollargrinets sonson.

Lehmans fredagsfräckis

Doktor Holm har dåligt samvete efter att han har haft sex med en patient.
En röst säger, följ ditt begär.
En annan röst säger, kom ihåg att du är veterinär.

Julmarknad is coming...


Skivrecension: Bloodbath

Bloodbath

The arrow of satan is drawn

 

Lagom till att höstmörkret sänker sig över landet släpper Bloodbath en skiva som skulle passa bra som soundtrack för den som vill fira Alla helgons blodiga natt. Det här är musik för den gillar död, förruttnelse, ångest och mörker. Perfekt alltså om man är ett fan av dödsmetall, kanske inte lika perfekt som julklapp till farmor.

Stockholmsbandet Bloodbath bildades 1998 och fyller alltså 20 år i år. Det firas med denna platta och ett gäng spelningar runt om i Europa. Lite i skymundan, åtminstone för mainstreampubliken, har bandet gjort sig en internationell karriär och skapat sig ett gott renommé. Bland forna medlemmar hittar vi kända namn som Peter Tägtgren (Pain) och Mikael Åkefeldt (Opeth) som tidigare stått vid micken, men sedan några år tillbaka har man plockat in Nick Holmes från Paradise Lost som sångare. För oss östgötar bör man nämna Finspångsmusikern Dag Swanö som var med och bildade bandet och Linköpingssonen Martin Axenrot som är den nuvarande trummisen.

Riktmärket är klassisk dödsmetal från 80-talet. Bandet har på sin femte platta försökt skapa en smutsig och skräckfylld ljudbild, problemet är väl bara att det låter lite för bra. De har med åren blivit lite för skickliga musiker för sitt eget bästa. Inte för att jag tror de surar över det, värre kritik än så kan man få.

 

3/5


Liveklubbens julkalender

Ni har väl inte missat Liveklubbens julkalender, med tävlingar, bokningar, erbjudanden och annat.
Gå in på Liveklubbens facebooksida och kolla.

Filmrecension: Mamma Mia - Here we go again

Mamma Mia - Here we go again

 

Uppföljare blir sällan lyckade, så jag måste erkänna att jag suckade djupt när jag fick reda på att det skulle komma en "Mamma Mia 2 ", tio år efter originalet. Glatt överraskad kan jag dock konstatera att "Mamma Mia - here we go again" klarar sig riktigt bra och bjuder på samma glädjesprudlande upplevelse som ettan.

Persongalleriet är till stor del samma men denna gång utspelas halva filmen på 70-talet där vi får se hur det gick till när den unga Donna (spelad av charmiga Lily James) mötte de tre män som sedan blev potentiella fäder till Sophie. Det är ett lyckat grepp för en uppföljare och för in ungdomlig energi i en film som lätt hade kunnat bli en trött upprepning.

Ettan hade en tydligare och bättre ramberättelse, men "Mamma Mia - here we go again" håller absolut jämna steg, även om det svajar lite på vägen. Stundtals står berättelsen och stampar och det känns också som att man ibland behövt jobba hårt på manuset för att få in låtar och karaktärer och för att handlingen inte ska kännas alltför krystad.

Tvåan har dock lika mycket charm, ännu mer humor och dessutom en nostalgisk ton som gör att den berör mer. Så även om den har sina brister går det ändå inte att värja sig i slutändan. Filmen är härlig och levnadsglad, på gränsen till fånigt naiv, och man kan välja att vara en surpuppa som gnäller över det eller så kan man omfamna det, ryckas med och må riktigt bra för en stund. Jag väljer det senare, det blir helt enkelt roligare att leva då.

 

4/5


Lika som bär #230

Jerry Trumps ryggtatuering & Folke Filbyter

Norrköping light festival 2018

Tog en kvällspromenad igår och kollade in årets upplaga av Norrköping Light Festival. Som vanligt är stans vanliga belysning snyggare men okej, det är rätt trevligt att gå runt och kolla in ljusfestivalen. Här är några av ljusinstallationerna.

Tellus 2018

Igår var det dags för Östergötlands bokmässa Tellus, alltid kul. Jag kollade bland annat in Emelie Schepp, Andrew Valden, Agneta Sjödin, Göran Redin, Uffe Holmertz och Viveka Adelswärd.
Jag är ju dessutom bekant med många av utställarna så det var trevligt att gå runt och snacka lite. Blev en heldag och jag ser redan fram mot nästa år.

Söndagsintervjun: Aguson

Aguson är tillbaka med ny platta

Det har varit rotation på bandmedlemmar och musiken har blivit poppigare. Nu är Linköpingsbandet Aguson aktuella med en ny singel som följs av ytterligare en inom kort - och ett nytt album i november.

 

Aguson & Stormen, som det fullständiga bandnamnet lyder, släppte sin senaste skiva 2014. Den hette "Allt jag lovade", men blev aldrig riktigt det lyft som bandet hade hoppats på.

- Vi tappade våra gitarrister för ett år sedan. Det påverkade bandet mer än vi trodde och vi hade svårt att hitta nytt folk som kändes rätt. Det försenade inspelningen av skivan mycket, och så lade studion ner som vi spelade in i, säger sångaren Peter Augustsson som nu själv fått hänga på sig gitarren igen för att fylla luckan efter medlemmarna som slutat.

Övriga medlemmar är Jens Lindström på keyboard och kör, Eric Krona på trummor och André Bodinger på bas. I somras riggade de upp sin utrustning på taket till en fabriksbyggnad i Åtvidaberg och spelade in en video till låten "Han fick ingenting" som finns att se på Youtube sedan några veckor tillbaka.

- Det var roligt att spela in på det där taket. Det var ett bra ställe och Joakim Sjöholm som filmade var duktig, säger Peter och berättar att de precis filmat ännu en video. Låten heter "Försvann" och är en duett med Norrköpingsartisten Magnus Johansson, en musiker som alla i bandet har som en stor favorit.

- Vi spelade in låten hos Jörgen Wärnström i Studio Lyckan och sa: vi vill låta lite som Magnus Johansson. Då sa Jörgen: men kan ni inte fråga honom om han vill sjunga, och det lyfte definitivt låten. Och denna gång låter vi nästan exakt som vi vill låta. Det är mycket gitarrer och mycket energi. Textmässigt handlar det om en period när jag inte kunde skriva låtar. Så då skrev jag en låt om det, och det hjälpte mig att komma igång igen.

 

I mitten av november ska den nya plattan komma ut, som har fått titeln "Ut på andra sidan".

- Det är mer pop än vad vi brukar vara. jag var helt inställd på att göra en popskiva, jag har inte gjort det tidigare. Jag skrev 25 låtar och av dem valde vi ut nio. Alla i bandet har samma referenser och hade samma tanke vad vi ville göra, svensk 90-talspop med mer elgitarrer och mer keyboard.

- Det är generellt högre tempo än tidigare. Vi har en lugn låt på skivan, och det är en indiedänga som ballar ur på slutet. Nu låter det så som jag alltid velat låta men aldrig fått till tidigare. Även texterna är mer pop nu. jag har aldrig jobbat så mycket med texterna som nu. Förut sa folk: du vill säga så mycket. Nu har jag skalat ner mycket mer för att få fram kärnan. Det jag förut försökt säga med tjugo ord i långa berättande countrytexter säger jag nu med tio ord. En poplåt kan inte vara åtta minuter och ha 30 verser.

 

I augusti hade Aguson spelningar i Linköping, Kumla och Laxå, och under intervjun har Peter febril SMS-kontakt med sina bandpolare för att få till en spelning på Live at heart i Örebro. När skivan släpps kommer det att bli en del radiospelningar och bandet kommer även att ha en releasefest på en rockklubb i Linköping.

- Hela grejen är att komma ut och spela, det är det som allt handlar om. Jag är så sjukt peppad på att få komma ut och spela i landet, säger Peter och beskriver nya skivan som en nystart för Aguson & Stormen.

- Det känns som att vi är mer fokuserade nu. Ambitionen är att vara ett strå vassare, att ta upp allt en nivå och göra det på riktigt. Det känns som att det är våran tur nu.


Julfest i Sörping

Igår hade vi julfest med Nollelva/Nolltretton-gänget. Några har försvunnit och några har tillkommit sen senast. Julfest ja...det blev hamburgare på Lock, Hop & Barrel i Söderköping. Det gick det också. God jul!

Filmrecension: Adrift

Adrift

 

En sann historia om en ung amerikansk tjej som luffar runt på världshaven och kommer till Tahiti. Där träffar hon en ensamseglande engelsk kille, tycke uppstår och de seglar iväg tillsammans. Mitt ute på Stilla Havet hamnar de i en fruktansvärt storm som mer eller mindre gör kaffeved av båten. Utan motor, radio eller vettiga segel får de kämpa för att överleva. Dagarna går och mat- och vattenförrådet krymper stadigt. Dessutom är de skadade, framförallt killen, och det som skulle bli en romantisk seglats till San Diego förvandlas till en komplett mardröm.

Idén är inte jätteunik, vi har sett en del filmer med liknande upplägg, inte minst Robert Redford-rullen "All is lost" som var snäppet bättre. "Adrift" känns till en början ganska seg och nästan småfånig med platta repliker och rollfigurer som har svårt att engagera eller kännas trovärdiga. Filmen tar sig dock sakta men säkert och sista tredjedelen, med återblickar till stormen och en berättarmässig twist, är riktigt bra. Det räddar upp betyget och får det nästan att rycka i tårkanalen.

 

3/5


RSS 2.0