Skivrecension: Pontus Snibb
Pontus Snibb´s Wreck of blues
Too late to die young
Det finns en massa doldisar i svenskt rockliv som har sina fingrar med i spelet på alla möjliga håll men som inte får särskilt mycket uppmärksamhet. En sådan musiker är Pontus Snibb nere i Malmö. Han har spelat i en massa olika konstellationer, som The Buckaroos, Mescaleros och egna bandet SNiBB, men är förmodligen mest känd för att fronta Bonafide.
Snibb har en förkärlek för klassisk rock och blues, och det sistnämnda tar han fasta på i sitt relativt nya projekt Pontus Snibb´s Wreck of blues. Bandet startade för tre år sedan då de också gav ut en självbetitlad debutplatta. I den tre man starka sättningen ingår förutom Snibb även hans pappa, trummisen Håkan Nyberg känd från Nationalteaterns rockorkester, samt basisten Kalle Johansson. Musiken är renodlad blues, med en halvskitig ljudbild för att skapa en känsla av dammig källare. Förutom en Fleetwood Mac-tolkning består materialet enbart av egna låtar.
Soundet känns helrätt och kompenserar till viss del att Snibb inte är någon större sångare och att musiken knappast är särskilt originell. Men gemensamt för de flesta Snibbprojekt är att de avnjutes bäst live på en scen, och den känslan får jag även med Pontus Snibb´s Wreck of blues.
2/5
Too late to die young
Det finns en massa doldisar i svenskt rockliv som har sina fingrar med i spelet på alla möjliga håll men som inte får särskilt mycket uppmärksamhet. En sådan musiker är Pontus Snibb nere i Malmö. Han har spelat i en massa olika konstellationer, som The Buckaroos, Mescaleros och egna bandet SNiBB, men är förmodligen mest känd för att fronta Bonafide.
Snibb har en förkärlek för klassisk rock och blues, och det sistnämnda tar han fasta på i sitt relativt nya projekt Pontus Snibb´s Wreck of blues. Bandet startade för tre år sedan då de också gav ut en självbetitlad debutplatta. I den tre man starka sättningen ingår förutom Snibb även hans pappa, trummisen Håkan Nyberg känd från Nationalteaterns rockorkester, samt basisten Kalle Johansson. Musiken är renodlad blues, med en halvskitig ljudbild för att skapa en känsla av dammig källare. Förutom en Fleetwood Mac-tolkning består materialet enbart av egna låtar.
Soundet känns helrätt och kompenserar till viss del att Snibb inte är någon större sångare och att musiken knappast är särskilt originell. Men gemensamt för de flesta Snibbprojekt är att de avnjutes bäst live på en scen, och den känslan får jag även med Pontus Snibb´s Wreck of blues.
2/5