Filmrecension: Blade runner 2049
Blade runner 2049
Ridley Scotts original "Blade runner" från 1982 blev stilbildande inom dystopiska framtidsskildringar och uppnådde omedelbar kultstatus. Denna gång har Scott varit med och producerat men i regissörsstolen sitter Denis Villeneuve, som bland annat gjorde "Arrival". Det är en mycket värdig uppföljare som både knyter an till originalet men samtidigt tar historien vidare. Här finns regnet, mörkret och smutsen, här finns den ödesmättade stämningen och här finns till och med Harrison Ford, så alla gamla fans kan pusta ut. Men huvudrollen görs av Ryan Gosling som jobbar med att pensionera gamla replikanter (dvs människoliknande robotar), när han plötsligt upptäcker något som får honom att ifrågasätta sitt yrke och sitt liv.
Visuellt är det en helt fantastisk film, en ren fröjd för ögat. Även ljudet och Hans Zimmers musik är något av det mäktigaste jag hört på en biograf, så tekniskt är det absolut toppklass. Storyn är tight och effektiv men känns i jämförelse med det övriga hantverket nästan lite simpel, kanske är det därför jag har svårt att riktigt, riktigt tända till så som jag hade önskat? Kanske spelar det även in att filmen är 2.43 timmar lång och att tempot är lågt. Det hjälper till att skapa filmens speciella stämning men kräver nästan en mer raffinerad handling. Som uppföljare är "Blade runner 2049" dock en fullträff. Kanske till och med bättre än ursprungsfilmen.
4/5
Ridley Scotts original "Blade runner" från 1982 blev stilbildande inom dystopiska framtidsskildringar och uppnådde omedelbar kultstatus. Denna gång har Scott varit med och producerat men i regissörsstolen sitter Denis Villeneuve, som bland annat gjorde "Arrival". Det är en mycket värdig uppföljare som både knyter an till originalet men samtidigt tar historien vidare. Här finns regnet, mörkret och smutsen, här finns den ödesmättade stämningen och här finns till och med Harrison Ford, så alla gamla fans kan pusta ut. Men huvudrollen görs av Ryan Gosling som jobbar med att pensionera gamla replikanter (dvs människoliknande robotar), när han plötsligt upptäcker något som får honom att ifrågasätta sitt yrke och sitt liv.
Visuellt är det en helt fantastisk film, en ren fröjd för ögat. Även ljudet och Hans Zimmers musik är något av det mäktigaste jag hört på en biograf, så tekniskt är det absolut toppklass. Storyn är tight och effektiv men känns i jämförelse med det övriga hantverket nästan lite simpel, kanske är det därför jag har svårt att riktigt, riktigt tända till så som jag hade önskat? Kanske spelar det även in att filmen är 2.43 timmar lång och att tempot är lågt. Det hjälper till att skapa filmens speciella stämning men kräver nästan en mer raffinerad handling. Som uppföljare är "Blade runner 2049" dock en fullträff. Kanske till och med bättre än ursprungsfilmen.
4/5