Musikkrönika
Popkulturen var bättre förr
Sedan jag kom hem från Buenos Aires kan jag knappt längre äta kött. Inte för att det argentinska köttet var dåligt, tvärtom. För att det var så jäkla bra. Jag hade ätit världens bästa kött och efter det kunde jag inte längre nöja mig med halvbra kött.
Jag tror det är samma anledning som gör att jag har allt svårare att engagera mig i musikvärlden nuförtiden. Och då menar jag inte bara musiken i sig utan hela kulturen kring musik: journalistiken, videorna, estetiken, stjärnorna, skandalerna, galorna, trenderna.
För jag har upplevt popkulturen när den var som bäst: på 90-talet. En ny video på MTV var en världshändelse. ZTV dök upp. Vi hade tidningar som Expressen fredag, Aftonbladet Puls, Sound Affects och Slitz. Det såldes fanzines på varje konsert och dök upp festivaler i varenda håla i landet. Som musikälskare kände man att man var del av en rörelse.
Men framförallt tror jag att det under 90-talet fanns en perfekt balans mellan gemensamma referenser och alternativkultur. Detta peakade nånstans i mitten av 90-talet, ungefär i samma veva som internet kom, vilket förmodligen inte är någon slump.
Ni som är unga idag tror kanske att ni är del av en popkultur, det är ni inte. På sin höjd kan ni vara del av en nischkultur. Idag lider vi av en sådan överflödets förbannelse att det är omöjligt att hålla kolla på allt som händer inom musikvärlden. Det har gjort att alla genrer har blivit alternativmusik.
De gemensamma musikreferenserna blir färre och färre, och det blir allt mer vattentäta skott mellan subkulturerna. Man undrar ju vad det kommer att spelas för låtar som alla kan samlas kring på framtida 10-talsfester?
Denna musikaliska fragmentisering avspeglas även i popkulturen i stort. På 90-talet var det lika intressant att läsa recensionen som att höra skivan och man såg fram mot nya rockvideos i veckor. Varför ska man göra det idag när inga längre lyssnar på samma artister? Vem ska man dela upplevelsen med?
Den som känner mig vet att jag avskyr nostalgi, och denna krönika är inget sentimentalt gnäll om att det var bättre förr. Den är bara ett sakligt konstaterande att popkulturen var mer vital och intressantare på 90-talet och att det därför är svårt att bli lika medryckt idag. Har man vant sig vid en hög standard är det smärtsamt att gå tillbaka. Precis som med det argentinska köttet.