tobi

Krunegård

I huvet på en idiot, i en bar, på en ö, i ett hav, på en ö, i en bar, i huvet på en idiot

 

Låt oss direkt nämna elefanten i rummet. Inte att Norrköpingssonen Krunegård varit utbränd och nu är tillbaka fyra år efter förra skivan "Rastlöst blod", utan den långa och krångliga albumtiteln. Krunegård har visserligen en tradition av märkliga (främst låt-)titlar men denna tar väl ändå priset.

Så, nu går vi vidare. Krunegård är en lite udda fågel i Musiksverige som gör pop som både är bred och konstig på samma gång. Förmodligen är det just denna lyckade kombination av snyggt pophantverk och egensinne som gör att jag och många med mig gillar honom så mycket. Och han håller fast vid sin stil på detta sjätte album, så alla gamla fans kan pusta ut.

Musikaliskt gör Krunegård oklanderlig men ändå personlig musik. Snygg, fluffig pop där hela livet ibland är ett disko och där rocken ännu inte spelat ut sin roll. Textmässigt har han en unik ton med ordval, teman och vinklar som ingen annan i landet, åtminstone inte på topplistan, kommer i närheten av. I kombination med hans lätt igenkänningsbara röst och egna sångstil blir Krunegårds låtar ett välkommet avbrott i det vanliga popskvalet.

Ibland gör man rätt, ibland gör man fel, och på sin nya skiva gör Krunegård väldigt mycket helrätt, en del halvrätt och nästan inget riktigt fel.

 

4/5