Skivrecension: Daughtry
Daughtry
Cage to rattle
Det har gått fem år sedan senaste skivan "Baptized", men nu är USA:s motsvarighet till Stiftelsen tillbaka med en ny platta. I Sverige är Daughtry en ganska marginell företeelse, men på andra sidan pölen är gruppen ett av de mest populära rockbanden. Och för att förtydliga: Daughtry är ett band som tagit sitt namn från sångaren Chris Daughtry som slutade fyra i femte säsongen av "American Idol".
Bandet fick ett enormt genombrott med sin debutplatta 2006 och musiken kan beskrivas som generisk amerikansk radiorock nånstans mellan grunge och countryrock. Det är en stil som uppskattas av många vanliga jänkare men som knappast är särskilt kreddig, vilket gjort att Daughtry ses ned på av musikaliska finsmakare. Ungefär som med Takida och Stiftelsen här hos oss, med andra ord.
Och jag ställer mig definitivt på finsmakarnas sida, det är svårt att göra något annat om man vill att den musik man lyssnar på ska ha personlighet. För problemet med Daughtry är inte att musiken är dålig utan att den låter som allting annat. Vi har hört denna typ av identitetslös mjukrock tusentals gånger förut och lär tyvärr få göra det igen. Och det blir tråkigare och tråkigare för varje gång.
2/5
Cage to rattle
Det har gått fem år sedan senaste skivan "Baptized", men nu är USA:s motsvarighet till Stiftelsen tillbaka med en ny platta. I Sverige är Daughtry en ganska marginell företeelse, men på andra sidan pölen är gruppen ett av de mest populära rockbanden. Och för att förtydliga: Daughtry är ett band som tagit sitt namn från sångaren Chris Daughtry som slutade fyra i femte säsongen av "American Idol".
Bandet fick ett enormt genombrott med sin debutplatta 2006 och musiken kan beskrivas som generisk amerikansk radiorock nånstans mellan grunge och countryrock. Det är en stil som uppskattas av många vanliga jänkare men som knappast är särskilt kreddig, vilket gjort att Daughtry ses ned på av musikaliska finsmakare. Ungefär som med Takida och Stiftelsen här hos oss, med andra ord.
Och jag ställer mig definitivt på finsmakarnas sida, det är svårt att göra något annat om man vill att den musik man lyssnar på ska ha personlighet. För problemet med Daughtry är inte att musiken är dålig utan att den låter som allting annat. Vi har hört denna typ av identitetslös mjukrock tusentals gånger förut och lär tyvärr få göra det igen. Och det blir tråkigare och tråkigare för varje gång.
2/5