tobi

Hereditary

 

Ari Asters debutfilm "Hereditary" är årets mest hyllade och omtalade skräckfilm, men det tar faktiskt sisådär två tredjedelar in i filmen innan skräckinslagen börjar dyka upp på allvar. Fram tills dess har filmen mest byggt upp en obehaglig stämning med sin ruggiga ljudsättning, sina kamerapanoreringar och sina antydningar om att något hemskt är att vänta.

Jag gillar rysare som inte tar den enkla vägen med blodsplatter och hoppa-till-effekter, och även om "Hereditary" har en smula sånt bygger den i huvudsak sin skräck på det psykologiska och stämningsskapande planet.

En familj med redan dåliga familjeband drabbas av två dödsfall och efter det börjar saker verkligen gå åt skogen. Det finns en del brister i handlingen, som halvt byter riktning ungefär halvvägs in i filmen, men det döljs väl genom det skickliga hantverket som gör att man sitter som på nålar större delen av filmen - utan att veta riktigt varför.

För länge är "Hereditary" mer av ett obekvämt familjedrama i lågt tempo där man mest sitter och väntar på att något ska hända. Sakta stegras dock handlingen och den obehagliga stämningen, så mot slutet måste jag erkänna att jag knappt vågar titta.

"Hereditary" lyckas komma under huden mer än de flesta andra rysare och det är roligt att konstatera att det fortfarande görs skräckfilmer som kan förnya genren och skapa kalla kårar längs ryggraden.

 

4/5