tobi

Duos har varit något av de senaste årens hetaste pryl: White Stripes, Cat 5, The Tough Alliance, Johnossi med flera. Det kanske man inte ska haka upp sig på, förutom antalet medlemmar har det inte kunnat skönjas några större övriga likheter mellan banden.

San Fransisco-duon Mates of State är dessutom inte heller något nytt påfund. Gruppen har funnits sedan 1997 och släppt tre album tidigare. Har man rört sig i indiepop-kretsar har man säkert stött på namnet. Själv har jag nog hört mer om bandet än vad jag hört själva bandet.

Nu när jag för första gången på allvar ger mig i kast med Kori Gardners keyboardspel, Jason Hammels trumlir, duons väna popmelodier och deras sångröster som snirklar sig in i varandra, kan jag ana att jag kanske missat något.

Betyg: 3

Plötsligt satt hon i tv-programmet ”Studio Virtanen” och sjöng om killen som bad henne komma och hälsa på honom, bara för att upptäcka att det var för att han inte ville göra slut genom telefonen. Låten hette ”Dumpa mig” och var en sval vispoplåt med försiktig sång och soft stämning.

Nästa gång jag hörde halvitalienska Uppsala/ StockholmstjejenVeronica Maggio var när andrasingeln ”Nöjd” spelades i ett radioprogram. Den gick i samma strama, minimalistiska loungepop-stil som debutsingeln och, har det visat sig, resten av albumet.

Båda låtarna finns med på debutalbumet och tillhör tillsammans med må-bra-poppiga ”Havanna Mamma” skivans bästa spår.

Veronica Maggio har ett förflutet inom jazzen, och det hörs i vissa stycken. När hon blir alltför Viktoria Tolstoy-blek känns musiken lite tråkig och lättviktig, men i andra stunder anar man kopplingar till Monica Zetterlund och då känns det som att det kan komma större saker i framtiden.

Hon har även sysslat med hip hop och flera låtar bygger på tajta beats, men den enda verkliga hip hop-kopplingen är när LKM från Fattaru kommer in och rappar några rader på ”Vi har vi har”.

Denna debut har sina svackor, men Veronica Maggio känns ändå som en artist att hålla ögonen på framöver.