tobi

Betyg: 4 av 10 
Weeping Willows: Fear and love
Grand/ Virgin

Debutskivan “Broken Promise Land” är en svensk klassiker som slog knock på allt och alla när det dök upp 1997. Weeping Willows storslagna 60-talspop med blinkningar åt Elvis, Scott Walken och Roy Orbinson fick vuxna män att gråta i ölen. Det var stora känslor och stora ord och det var på riktigt. Den bandmedlem som såg för glad ut på scenen fick böta hundra kronor.

Jag drabbades stenhårt. ”Eternal flames”, ”Broken Promise Land”, ”I didn´t know"…ja, hela jävla skivan var en lång hitparad.

Uppföljaren ”Endless night” gick i samma stil och var bitvis lika bra.

Sedan började Weeping Willows experimentera med elektronik, gitarrrock och mer moderna tongångar. En ny, stor publik upptäckte bandet, men musikaliskt tappade gruppen mycket av sitt speciella signum och blev i mitt tycke ganska ointressant. Weeping Willows blev ett popband i mängden och när sångaren Magnus Carlsson i samma veva släppte två soloalbum, varav åtminstone det ena var uruselt, kändes det som att bandet var helt ute och cyklade.

På sitt femte album går man lyckligtvis tillbaka en aning mot debutens ljudbild och bjuder, likt ett Edson med muskler, på mjuka, avskalade, organiskt ljudande ballader. Den elektroniska popen är borta och istället får vi lite countrykänsla, lite smörsång, men tyvärr också ett lite tråkigt album.

Weeping Willows får godkänt tack vare det goda hantverket, men trots enstaka starka låtar som ”Grains of sand” blir det för segt och händelsefattigt. Jag saknar de gigantiska känslorna, den pampiga ljudbilden och de massiva väggarna av stråkar och blås.

Och alla fans man vann med ”Into the light” är det risk att man åter förlorar.

Tobias Pettersson