På Skiva Fredrik Johansson & Hundarna
Betyg: 2
”Habors bro”
Troglodyt
Jag har sett Skärblackabandet Fredrik Johansson & Hundarna live några gånger (jag har till och med bokat gruppen själv en gång) och har kommit på vad som är bandets stora problem, nämligen att bandet är så mycket bättre än sin musik.
På scen har gruppen en energi och nerv som inte hörs när man hamnar på skiva. Då avslöjas istället låtarna som medioker 70-talsrock som aldrig borde ha lämnat fritidsgården.
Kapellmästare Johansson har själv beskrivit musiken som ”valsprogg” och ”en blandning mellan Cornelis och gubbrock” och det är en rätt träffande beskrivning som åtminstone tyder på självinsikt.
Men varför har man inte samma koll när det gäller att få liv i den monotona sången, ha lite finess i de politiska texterna eller anstränga sig lite med låtarrangemangen? Här finns ju potential till större saker, så varför nöjer man sig med att låta ABF-kurs?
Höjd blick och höjda ambitioner är mitt enkla råd.