tobi

Douglas Heart och Laurel Music är två mjukpoppiga Labrador-band som jag halvgillar. Malin Dahlberg ingår i båda dessa och tillsammans med Göteborgskamraten Jocke Rosén ingår hon även i ”We are soldiers…”.

Tycker dock inte att detta projekt (som hittills genererat två EP:s och ett kommande album under 2007) känns riktigt lika spännande.

Mjukpop - ja.

Organiskt och varmt – ja.

Minimalistiskt och intimt – ja.

Album

Allt Jens Back rör vid försöker han förvandla till Springsteen: Lars Winnerbäck, Hovet, Ulf Lundell, Hjärtats Orkester… Det ska vara orglar, pianon, tjejkörer och en ”organisk ljudbild”.

Charlie Persson lyckas han dock inte förvandla helt. Här och där sticker blåset och folkrocksoulen fram sitt fula tryne, men mestadels tvingas Back hålla sig i bakgrunden.

Charlie Persson föredrar sin musik slickad och stram, mera soft soul än fläskiga effekter.

Jag gillar den kyliga och stilfulla tonen, men de svenska texterna känns rätt tråkiga. Och det gör förresten musiken med.

EP
Betyg: 1 av 10

Raymond & Maria: Hur mycket jag än tar finns alltid lite kvar

Warner

En tradig akustisk gitarr öppnar fyraspårs-EP:n och jag tänker ”Hej – Björn Rosenström!”.

Snart visar det sig dock att det är Raymond & Maria, nyproggbandet som sjöng om den där förbannade tröjan för några år sedan, som jag lyssnar på. Så helt fel ute var jag ju inte, dom stinker ungefär lika illa.

Ska inte hacka för mycket utan koncentrera mig på det som stör mest: den monotona kvinnliga sången. Till och med Stefan Edberg skulle skämmas över en röst som är så uttryckslös och känslokall. Som hjärtkurvan på en nyss avliden. Det är sången som drar ner Raymond & Maria från ett halvtaskigt band till katastrof.

Man hör inte texten, och kan än mindre urskilja några nyanser i känsloläge eller temperament. Sången bara maler på, rakt fram i ett livlöst tonfall. ”Dra ur sladden”, tänker jag. ”Det finns ändå inget hopp, personen är ju redan död”.