Två skivor

På skiva / Permalink / 3
Hade visst glömt att ta med dom här:

Betyg: 2 
The Divine Comedy
”Victory for the comic muse”
EMI

 

När skivan “Casanova” dök upp för tio år sedan var jag övertygad om världserövring för brittiska The Divine Comedy. Plattan var ett mästerverk där varje låt kändes som en omedelbar klassiker. Instrumentering och arrangemang var fantastiska och Neil Hannon hade en så stilfull röst och attityd att han genast hamnade bredvid klassiska crooners som Scott Walker och Frank Sinatra.

Fortfarande har Hannon helrätt ljudbild och klär sina sånger i en tjusig kostym av stråkar, blås och känslig sång som gjuten för både cocktailparty och Berwaldhallen. Men skärpan och den perfekta fingertoppskänslan i låtskrivandet har sakta klingat av en smula för varje album sedan ”Casanova”. Låtarna är bra, men känns inte längre omistliga.

Och när inte längre låtarna har den gudomliga touchen känns The Divine Comedys storslagenhet alltmer som en oinspirerad pose, där bristen på inspiration försöker döljas i ett dis av överproduktion.


Betyg: 3

 David & the Citizens
”Stop the tape! Stop the tape!
Bad taste Records

Skånska popbandet David & the Citizens slår med sin tredje fullängdare något slags rekord genom att låta det innehålla hela 89(!) spår.

Antalet låtar är dock bara tolv, vilket innebär att varje låt består av sju, åtta spår. Man kan med andra ord klicka sig fram till exempelvis spår 18 och hamna mitt i låt nummer tre. Och så undrar bandet varför man sedan starten beskyllts för att låta studentikost…

De trogna fansen kan urskilja en svag dragning i musiken bort från bandets gamla folkpop mot mer rockiga och experimentella tongångar, men det handlar om smådetaljer. Den som gillar David Fridlunds röst och melodibyggnader kommer att känna igen sig.

Kanske känns låtmaterialet aningen svagare än tidigare. Lägstanivån är hög, men jag har svårt att höra någon ny ”I´ve been floating upstream…”, ”Graycoated morning” eller ”Pink evening”, det vill säga låtar som direkt knockar en av stolen.

Fast ”48h” har ett skönt, långt slut och singeln ”Are you in my blood?” har ett trevligt gung och en medryckande refräng. Så slutresultatet blir ändå helt okej.

 

Till top