Pop-krönika
Pop är att knäcka koder
Jag vet inte hur många gånger jag suttit på fester och diskuterat popmusik. Förr eller senare dyker det alltid upp argument som: "Det är vad du tycker, det beror på vilken smak man har". Men popmusik handlar till väldigt liten del om tycke och smak, det handlar om att knäcka koder.
Martin Stenmarck kan säga att han släpper en popplatta, men han har ändå inte ett dugg gemensamt med Melody Club och Shout Out Louds - eller ens en så ohipp artist som Staffan Hellstrand.
The Sounds, som är ute på en stor Europaturné under våren, kan kopiera klädstil, frisyr, uttryck och musiken från Blondie. För den som talar språket är skillnaden ändå milsvid, även om de båda banden på ytan kan verka snudd på identiska.
Jag har en kompis som köper, laddar hem, bränner och lyssnar på oerhörda mängder musik, men bara av den lättlyssnade och ofarliga typ som Gyllene Tider och Tomas Ledin representerar. När man konsumerar så mycket musik är det naturliga att söka sig vidare, till rötterna, till subgenrerna, till extremerna. Varför har han inte gjort det? Varför envisas han med att fortsätta konsumera sönderspelad reklamradiomusik? Förmodligen för att han inte knäckt koden till varför utmanande och krävande musik per definition besitter ett större värde.Vad som krävs är ett aktivt lyssnande och en nyfiken inställning.
Jag minns Kraftwerks spelning på Arvikafestivalen för dryga två år sedan. Den som inte knäckt synthkoden ser fyra gubbar som står blickstilla på en scen och trycker på datorer. Den invigde bländas av ett band som tagit synthestetiken till fulländning.
Ett band som The Concretes skulle av många beskrivas som ett tunt och gnälligt popband, när andra hör den bekanta känslan av längtan, poesi och blödande hjärtan. Den viktiga skillnaden är att de med öppna sinnen kan förstå varför de oinvigda inte gillar det, medan de som inte knäckt koden inte kan förstå varför andra drabbas så hejdlöst.
Det är först när man knäckt koderna och talar samma språk som smak kan diskuteras. Då kan jag respektera att Robert, en musikintresserad kille jag ofta springer på vid olika konserter, tycker Mando Diaos senaste var fjolårets bästa skiva medan jag själv var lätt besviken. Vi talar bara olika dialekter.
Tobias Pettersson
Pop? Ha! Skräp är vad det är. Det finns ingen riktig musik längre. Idag är det ju bara skrikande och vrålande apor. Om ni ungdomar istället lyssnade på riktigt fin musik som t ex Kalle Jularbo skulle ni sluta att knarka, sluta att begå brott varje dag och i stället kanske hjälpa oss äldre över gatan. Det var bättre förr. Allting är sämre nu!