tobi

"Bullet for pretty boy"

Musik är aldrig bara musik, och sällan står det tydligare klart än när man lyssnar på Göteborgsbandet The Elliots första skiva.

I princip känns alla de nio låtarna på albumet som potentiella singelsläpp. The Elliots spelar maffig arenarock med riviga indiegitarrer och det låter bra - riktigt bra.

Men musik är som sagt aldrig bara musik, och det är där det spricker för de här fyra grabbarna. För hur bra låtarna än är behöver dom en kontext för att helt komma till sin rätt.

Vilka är The Elliots, vad är deras mission? Varför ska jag välja dom istället för Keane eller Razorlight?

"Fractures"

Lite likadant är det med Eskilstunabandet The Domus (ja, dom har funderat på att byta namn), när dom nu släpper sin debutskiva.

I ena stunden tänker jag mjukpop med electronica-inslag. Men så dyker det upp en klarinett och ställer till det.

Nästa stund tänker jag smörpop från 80-talet för att sedan låta tankarna dras till hur Last Days of April skulle låta om man bytte ut elgitarrerna mot synthar, eller åtminstone tonade ner dem ordentligt.

Vilket snart visar sig vara en bra referens eftersom medlemmarna turnerat ihop med Karl Larssons soloprojekt 2005.

The Domus är lättlyssnat och stämningsfullt på gränsen till anonymt. Det är precis att de håller sig på rätt sida.