tobi

Därför har svensk punk en svacka

Jag trodde att det var nånting på gång med grupper som Pascal och Hets, men den där svenskspråkiga punkrevivalen som jag och många i min generation går och hoppas på verkar aldrig komma.

Och det kanske man ska vara glad över, punken var ju en reaktion mot saker som var dåligt i samhället och ett samhälle där det inte finns behov av punk borde därför vara ganska bra.

Å andra sidan har mycket av den bästa och viktigaste svenska musiken varit just punk. Ebba Grön, Asta Kask, KSMB, Stockholms Negrer, Kriminella Gitarrer och Strebers för att bara välja några band. Fast när jag tänker efter har nog även mycket av den SÄMSTA svenska musiken också varit punk. Det blir lätt så när huvudbudskapet är att "alla kan spela".

Jag tänkte skriva om den senaste stora punkvågen, kring mitten av 90-talet, men ju mer jag tänker på det desto tramsigare framstår den perioden. Räserbajs fick en hit med en låt om att fina flickor inte fiser och De Lyckliga Kompisarna sjöng om hockeyfrillor. Dia Psalma lirade folkmusik och Johan Johansson gjorde en cover på "Med ögon känsliga för grönt".

Jag har inget emot något av dessa fyra exempel, tvärtom, men särskilt mycket "punk" vet i tusan om det var.

Visserligen skulle man kunna säga att punkens Do It Yourself-ideal faktiskt är mer levande än nånsin. Nu för tiden spelar folk in skivor i vardagsrummet och distribuerar via nätet medans de stora "elaka" skivbolagen går på knäna. Digitalkameror, ordbehandlingsprogram och färdiga hemsidesmallar gör att det aldrig varit enklare att starta ett fanzine.

Det stora problemet för punken är att man inte längre har någon att vara arg på. Det har helt enkelt varit högkonjunktur lite för länge. Ett punkband som sjunger om dålig täckning på mobiltelefonen eller att hyresvärden vägrar dra in bredband skulle ju framstå som ganska löjligt.