Några nya singlar

På skiva / Permalink / 0

James Blunt: 1973

Warner

Betyg: 4/10

Visst var 2005 års låt "You´re beautiful" en okej radioballad, men jag svårt att förstå vad det är hos engelsmannen James Blunt som gjort att han förtjänat alla miljoner sålda skivor, topplisteettor och utmärkelser.

Nya singeln "1973" är ytterligare en halvsmörig, halvlångsam myspyslåt som förmodligen kommer att spelas nonstop i reklamradion utan att vi knappt märker det. För det finns inget som sticker ut och hugger tag, bara välproducerad pianobarsmusik som ingen hade saknat om den inte givits ut.



The book of Daniel: Death caps and moonshine

Black star foundation/ Bonnier Amigo

Betyg: 5/10

 

Bakom namnet döljer sig Daniel Gustafsson, en göteborgare som i januari släppte debuten "Song for the locust king".

Här får vi tre låtar med glatt humör, fart och fläkt, lite blås, jazzkänsla och folkrockvibbar. Det låter trevligt men sätter inga djupare spår. Däremot tror jag att bandet kan vara smått fantastiska live.



EP

5/10

Industri Royal: You broke my nose but I broke your heart

Strepnjec Records

 

Umeåtrakten fortsätter att leverera politiska rockband i stadig takt.

Men ärligt talat bryr jag mig inte så mycket vad denna kvartett sjunger om på sin 5-spårs debut-EP. Däremot tycker jag om bandets musik, som låter frisk och pigg.

Man spelar ganska traditionell poppig rock, inte nyskapande eller superoriginell på nåt vis, men helt okej i sin anspråkslöshet.



Markovic: Makebeliever

Wonderland Records

Betyg: 5/10

Andra singeln från Göteborgskvintettens kommande debutalbum innehåller tre låtar med lätt dyster känslorock. Förstaspåret, tillika titellåten, är episk och elektrifierad arenarock medan de två andra spåren är lugnare låtar som för tankarna till ett nedtonat Eskju Divine.

Markovic är pampiga och vackra, men ändå kantiga och mörka. Bra, men inte tillräckligt bra för att jag ska falla hejdlöst.



Richard Hawley: Tonight the streets are ours

EMI

7/10

Erkänner villigt att jag har en fäbless för åldrande dandys som sjunger crooner-musik. Johan Kinde är min husgud, Kevin Rowland är en skön typ och Dino & Sinatra måste man ju bara gilla. Det är nåt speciellt med välskräddade kostymer, martiniglas, cigarrer, bitterhet, depraverat sex och allmän elegans - särskilt i kombination med storslagen musik i strålkastarljuset på en röddraperad scen.

Richard Hawley har visserligen spelat gitarr i Pulp men numera har han sällat sig till namnen i inledningen. Denna singel är en klassisk crooner-låt med stråkar och känslosam sång, som gjord för cocktail-partyn, Las Vegas-shower eller fester i The Playboy Mansion.

Till top