Två skivor
Album
6/10
Justin Nozuka: Holly
Coalition Entertainment
Justin Nozuka låter som en klassisk gitarrkille. Han spelar halvakustiska gitarrlåtar med halvbluesig känsla och sjunger med halvhes röst. Det låter ganska skapligt faktiskt, med bra sång, snyggt gitarrspel och mycket känsla, även om det inte är det mest spännande jag har hört. Mer av nåt skönt man har på i bakgrunden medans man väntar på att grillkolen ska få rätt askgråa färg.
Men så läser jag att kanadensaren endast är 18 år och då blir skivan ännu mer imponerande med sin blandning av pop, soul och klassisk gitarr. Jag har faktiskt hört få debutskivor från någon så ung som låter så mogen och färdig som artist. Låt vara att musiken inte är den mest spännande, men jag kan ändå inte låta bli att imponeras.
Album
5/10
Pinto: Hook me up
Krusty Stills
Mannen bakom Pinto och detta debutalbum är göteborgaren Andreas Magnusson, någon kanske känner igen namnet från Hanif, bandet som spelade en slags altcountry, typ Isolation Years och The Perishers, och släppte två plattor, den senaste för snart ett år sedan.
Numera kör han helt solo (förutom några duett-insatser) och fortfarande är det varm, organisk pop/rock som gäller. Möjligen är han lite mer akustisk under namnet Pinto.
Hanif berörde mig aldrig på djupet och inte heller Pinto når ända fram. Det är heller inte lätt att göra sig hörd i den flod av singer/ songwriters och scandicana-band som kommit fram under de senaste åren. Har man däremot inte så många andra såna skivor i hyllan kan Pinto erbjuda en stunds skön lyssning.