tobi

Det enda sättet att stå ut med Melodifestivalen är att inte tro att spektaklet har det minsta med musik att göra.

Inser man att det är en påkostad och storslagen tv-underhållning där musikens kvalitet är av underordnad betydelse kan man ha rätt trevligt ändå. Det bjuds på en massa snygg koreografi, häftiga scenbyggen, uppseendeväckande kläder och allmänt trevlig förströelse.

Perfekt för en mysig tv-kväll med räkstuvningsfylld Voul-au-vent och en bag-in-box med vitt. Men det är trots allt inte på riktigt även om både SVT och artisterna vill få oss att tro det. Det finns inget äkta eller genuint över Melodifestivalen. Det handlar bara om yta, luft och tomma poser.

Jag höll på att skriva intellektuellt vakuum, men sen kom jag på att Alexander Bard och Maria Schiptjenko hade en grupp som hette just Vacuum innan Bodies Without Organs, och det enda intelligenta inslaget i Melodifestivalens moderna historia har väl i princip varit BWO så jag avstår.

Fast förra året var det snubblande lätt att lura sig. Då verkade det som att det faktiskt fanns riktiga artister med som tävlande med riktig musik. För plötsligt dök namn som Caroline af Ugglas, Uno & Irma, Lustans Lakejer, The Ark, Magnus Uggla och Andreas Johnsson upp bland deltagarna.

I år ser det tunnare ut. Återigen är det låtsasartister från Fame Factory och Idol, plastartister som Velvet eller föredettingar som Nordman som medverkar. Men det finns ett undantag, en riktig artist med riktiga texter och riktig musik. Med hjärta och själ. Han heter Lasse Lindh.

Trots radiohits som "Svenska hjärtan" och "Sommarens sista smak" och sex bra album sedan debuten 1998 misstänker jag dessvärre att han är chanslös. Om inte reglerna ändras så att 14-åriga tjejer bara får rösta - då vinner han.

Tydligen stämmer det att även en blind höna kan hitta ett korn. För i övrigt har ju ansvariga Christer Björkman totalt dragit ner byxorna på sig själv när han hävdat att Melodifestivalen består av "de bästa artisterna inom varje genre".

Det är ju givetvis ett fånigt uttalande som avslöjar Björkmans brist på verklighetsförankring och kunskap.

Vill han ha med exempelvis den bästa hårdrocken är det inte The Poodles utan band som The Haunted, Candlemass eller In Flames det ska satsas på.

Och hur trovärdigt är det att tala om "de bästa artisterna inom varje genre" och samtidigt kringgå namn som exempelvis Kent, Mando Diao, Säkert!, Håkan Hellström, Per Gessle, Timbuktu, The Knife, Sahara Hotnights, Moneybrother, Eldkvarn och The Hives?