tobi

Elvis Costello

"Momofuko"

Universal

Elvis Costello har tillsammans med Buddy Holly bevisat att man kan bli popidol trots att man bär glasögon. Eller förresten, har han det? När jag tänker efter är det väl snarare så att Costello mest har gillats av manliga musiknördar - som själva bär glasögon.

För övrigt är det inte helt rätt att kalla honom popidol. Under det tidiga 80-talet var han kanske det, om än en väldigt intellektuell sådan, men på senare år har han ju samarbetat med både Anne Sofie von Otter och Burt Bacharach så när "Momofuko" dök upp visste jag inte riktigt vad jag hade att vänta.

Det visar sig vara en ganska traditionell platta med rock, pop och soul. Inte särskilt spännande men kompetent utförd i varenda detalj. Costello själv sjunger med sin sköna, skrovliga röst och plötsligt kommer jag på var Moneybrother har snott sin sångstil.

Stundtals, främst i de lugnare låtarna som "Flutter & Wow" och "My three sons", låter det riktigt bra med skön känsla i sången. Det är där Costellos verkliga styrka sitter. Ju mer han försöker sig på att rocka loss desto mer ointressant blir han dock.

2/5