På skiva: Hello Saferide (Zero, oktober)


Album

8/10

  

Hello Saferide: More modern shorts tories from Hello Saferide

Razzia


Och plötsligt är det ingen som saknar Säkert! ett dugg längre. Där den första Hello Saferide-skivan från 2005 var indiepoppig och enkel är uppföljaren något helt annat. Annika Norlin har växt, mognat, fått mer mod och personlighet och utvecklats som musiker. Att Säkert!-skivan kom däremellan har självklart spelat roll, den har tagit Norlin från en gullig indietjej till att bli en av landets populäraste kvinnliga artister.

Jag tror att mycket av den besvikelse som folk kände när Norlin meddelade att det inte skulle bli någon mer Säkert!-platta berodde på att man trodde att den andra Hello Saferide-skivan skulle låta ungefär som den första. Och den var ju i ärlighetens namn mer gullig än bra.

Själv tycker jag dock att denna platta påminner mer om Säkert! på engelska än om den första Hello Saferide-skivan. Andreas Mattson har rattat till mer dynamik i musiken, utan att förlora - snarare förstärka - det typiskt Norlinska. Visst handlar det om lättillgänglig vers-refräng-pop men musiken tar ofta lite konstiga vägar för att hitta dit. I avslutningsspåret härmar Norlin trädens sus, i ett annat räknar hon ner från 25 till 0, i ett tredje viskar hon texten knappt hörbart.

Och det är avigheten och de udda uttrycken som gör Hello Saferides pop så bra, med en mer opersonlig sångröst, en mer utslätad produktion och mer radiohitstänkande skulle hennes melodier inte känts lika innerliga.

Och om nu någon mot förmodan inte skulle tycka om musiken skriver ju Annika Norlin så underhållande texter att hon ändå håller intresset uppe. Dom som gillade de igenkännande och verklighetsnära berättelser hon gav oss med Säkert! kommer även att hitta liknande storys här, med den enda skillnaden att de är på engelska.

Hon sjunger om två fräkniga bröder från södra Sverige som pratade precis som danskar, om föräldrarna till en nazist som undrar vad de har gjort för fel, om hur en tilltänkt dotter skulle kunna vara och om hur det kan vara att förlora oskulden.

Det är charmigt, det är personligt och det är jäkligt bra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0