Två skivor (Zero, november)

Album

7/10


Mattias Hellberg & The White Moose: Out of the frying pan, into the woods

Playground


Det råder inga tvivel om att Mattias Hellberg har snöat in på 60-talet och det tidiga 70-talets rock. I duon Hederos & Hellberg gjorde han nedtonade covers av artister som Rolling Stones och Neil Young, och sedan en tid är han med i Nationalteaterns rockorkestern. Och så lirar han lite klassisk, gammaldags rock i eget namn också, och på denna hans andra soloplatta märks verkligen fäblessen för den klassiska rockmusiken.

Hellberg bjuder på en riktig flumfest med groove, psykedeliskt sväng och en rockattityd i klass med Jim Morrison. Tydligast är det kanske i tredjespåret "Why is it so?" där sången tystnar efter en minut medans ett coolt hippiejam sätter igång med ettriga gitarrer, orgel och en bas som pumpar skönare än någon pumpat på länge. Efter tre och en halv minuts musikaliska excesser smyger Hellberg tillbaka till micken och avslutar snyggt. Men även "Foggy Day" ger lyssnaren känslan att vandra runt i haschdimma fetare än den i Lützen.

På skivomslaget rider en Kristusliknande Hellberg på en vit älg bland mossbevuxna stenar, en svart katt och en massa stora flugsvampar. När man hör musiken känns den bilden helt naturlig.
--------------------------------------------------------------------------------------------

Album

5/10


Kristoffer Ragnstam: Wrong Side of the room

Kabuki/ Universal


Någonstans i skivsamlingen har jag en skiva med Kristoffer Ragnstam ståendes. Fast på den tiden kallade han sig bara "K" i förnamn. Det är en sån där skiva som är tillräckligt bra för att fortsätta förtjäna en plats bredvid Rialto och Reeperbahn, men inte tillräckligt bra för att jag verkligen ska plocka fram den och lyssna. Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag gjorde det senast, men den får stå kvar i alla fall.

Nu har Hisingekillen Ragnstam släppt ännu en skiva och även om denna är bättre är risken uppenbar att samma mönster kommer att upprepa sig. Skivan är för bra för att hamna i "skräpskivelådan" men frågan är om jag kommer att ta fram den och spela på stereon särskilt många gånger.

En sak som irriterar mig en smula är också Ragnstams stressiga indiepop. Han har en fäbless för hetsigt gitarrspel, plottriga basgångar och ettriga trumtakter. Det finns ingen plats att andas eller koppla av, musiken stressar fram som ADHD-barn på koffeintabletter.

Med mindre hetsiga arrangemang hade detta kunnat bli riktigt bra för plattan har många bra låtar, inte minst singeln "Swing that tambourine" som faktiskt är den är den tionde mest spelade låten på collegeradion i USA.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0