tobi

Oasis

"Dig out your soul"

Big Brother

Ja, jag slutade också att bry mig om Oasis nångång kring 1997 och tredje albumet "Be here now". Kritiken verkade stämma, den som sa att bandet bara hade två låtar - en snabb och en långsam. Singlarna "Stand by me" och "All around the world" bekräftade det.

Fyra album senare vet jag inte riktigt vad jag ska förvänta mig av gruppen, jag har medvetet undvikit deras skivor och har ingen aning om hur Oasis anno 2008 låter. Nånstans fruktar jag ett trött gubband som envist försöker att upprepa det man sysslade med i fornstora dagar. Det är vad den skadeglade djävulen i mig önskar, popromantikern däremot vill höra ett band som gått vidare och utvecklats utan att förlora energin och drivet. Den sistnämnde får nästan rätt.

- Vi kanske inte är störst längre, men vem fan bryr sig? Vi kommer alltid att vara världens bästa band, sa Liam Gallagher nyligen i en intervju. Han har fel, Oasis är inte längre bäst (om de nu nånsin varit det), men de är faktiskt oväntat bra.

Här finns attackerande gitarrpop, psykedelisk flumrock och Beatles-referenser. Ofta låter det riktigt piggt och fräscht och mina fördomar kommer på skam. Men inte helt, för Oasis vore inte Oasis om dom inte fastnade i lite tråkig mellantemporock emellanåt. Men ändå: överraskande bra platta av de gamla britpopveteranerna.

3/5