Musikkrönika (Zero, april)

Svårigheten i att göra skivor


Ett popjournalistiskt grepp som ofta tas till är att tala om en grupps "svåra" album. Oftast menar man då bandets andra skiva som snabbt skall produceras för att följa upp en succéartad debutplatta.

Nästan lika ofta som det talas om "den svåra andra skivan" talar man även om "den svåra tredje skivan". Vilka grunder man bygger det antagandet på är lite otydligare, ofta nämns det bara som nåt slags självklart mantra, att den tredje skivan följer någon slags naturlag som automatiskt gör den svår att få ur sig.


Nyligen läste jag en recension av rockbandet The Vines senaste skiva som omnämndes som "det svåra fjärde albumet". Det nämndes dock inte varför det skulle ha varit så svårt att göra, däremot påpekades hur tråkiga och splittrade de tidigare plattorna varit. I mitt tycke är väl det snarare argument för att den fjärde skivan skulle var enkel, det fanns ju inga förväntningar och i princip allt skulle ju bli bättre än det man tidigare gjort.

Är det inte också så att en grupp som redan gjort tre skivor och är etablerad borde ligga bättre till hos skivbolaget än en okänd artist som kämpar med att få någon att ge ut sin debutplatta? Borde de inte ha lösare tyglar och mer kreativt fria händer?


Men det verkar som att snudd på alla album är "svåra" enligt popskribentkåren. Det talas om "svåra comebackalbum", "svåra soloalbum" och "svåra hitta-ny-publik-album". När en artist dessutom går ut och säger att en skiva ska bli hans sista blir det extra svårt, för då är det viktigt att hans "svåra tack-och-adjö-skiva" är majestätisk, storstilad och värdig.


Det enda album som inte verkar vara svårt, enligt popskribenterna, är tydligen debutskivan. Om det inte handlar om artister som tidigare släppt ett antal singlar, EP: s och ringsignaler. Då undrar man om "de verkligen klarar av steget till albumformatet". Det var vad exempelvis The Tough Alliance och Jens Lekman fick höra när de släppte sina fullängdare för några år sedan.

Frågan man artisten själv, den som borde veta bäst, är det förmodligen just debutalbumet som är svårast. Det är åtminstone det som tar längst tid att göra, vanligtvis sisådär 20-25 år. Sedan brukar det komma en skiva ungefär varje eller vartannat år. En vanlig kommentar när man intervjuar artister och ber dem att jämföra sitt första och andra album är just något i stil med "debuten har jag skrivit låtar till hela livet men på uppföljaren har jag bara låtar som skrivits under det senaste året".


Så vilket album är egentligen det svåraste att göra? Visserligen är det säkert så att alla skivor är svåra att göra, att skriva 12 bra låtar på ett år är inget som vem som helst klarar av, men om man kallar alla skivor för "svåra" tappar ju ordet snart sin betydelse.

Personligen skulle jag nog säga att Ulf Lundells senaste skiva "Omaha" kan räknas som en svår skiva. Det var hans ungefär 25: e album och rockfarfar borde vid det laget vara fullständigt urlakad på goda idéer, nytänkande och musikaliska visioner. Förmodligen kommer han ändå ge ut ytterligare ett antal skivor innan han lägger ner verksamheten. Där kan ni snacka om svåra skivor, att prata om det "svåra andra albumet" blir bara löjligt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0