På skiva: Thåström

På skiva / Permalink / 0

Thåström

"Kärlek är för dom"

Universal

 

Det är liksom inget snack, Joakim Thåström är den största rockstjärna vi har i landet. Många menar att han till och med är den enda. Ingen annan svensk rockartist har under så många år levererat så mycket högkvalitativ musik, ingen har varit lika nyskapande och i framkant. Ofta har det tagit flera år innan folk fattat vad han egentligen sysslat med.

Ingen har varit lika gåtfull, mytomspunnen och magnetisk. Ingen har samma personliga röst och samma känsla för rock´n´roll-lyrik. Thåström är helt enkelt den störste.

"Kärlek är för dom" känns lite som en systerskiva till 2005 års suveräna platta "Skebokvarnsv. 209". Men så har ju alltid Thåströms soloskivor kommit i par om två, innan han har justerat sin stil. Även här blickar Thåström tillbaka och funderar över sitt liv, samtidigt som han även kan ana det oundvikliga slutet nånstans lite längre fram. Det är dystert, mörkt och långsamt. Förmodligen är det de senaste årens samarbete med Pelle Ossler som har satt sina spår. Musiken är svärtad och repetativ och Thåström rosslar fram texter som till stor del handlar om kärlek. Han slänger in en egen version av Dan Anderssons "Den druckne matrosens sång" och en studioversion av Nationalteaterns "Bara om min älskade väntar" som han tidigare framfört live.

"Kärlek är för dom" når inte upp till föregångarens höjder, den är lite för deppig, enahanda och odramatisk. Men singeln "Kärlek är för dom" är laddad och bra, liksom inledningsspåret "Kort biografi med litet testamente" där han rekapitulerar sitt liv med en personlig text. Resten lyfter en aning genom Thåströms intensiva röst, men jag kan sakna den explosivitet och farlighet som tidigare var Thåströms signum.

 

3/5

Till top