tobi

Flickan som lekte med elden

Tanken var ju från början att bara ”Män som hatar kvinnor”, som var riktigt bra, skulle visas på bio medan de andra två Stieg Larsson-filmatiseringarna bara skulle gå till tv och dvd. Idiotiskt i sig kan man tycka att bränna allt krut på ettan, med tanke på böckernas framgångar världen över borde man anat att även filmerna skulle bli efterfrågade. Hur som helst är det här en riktig kalkon. Historien är otroligt slarvigt berättad, dialogen verkar skriven på en kafferast och skådisarna verkar inte ha fått någon som helst regi av Daniel Alfredsson. Det ska vara en thriller om sexköp och polisens jakt på Lisbeth Salander, men jag skrattar högt flera gånger åt fjanterierna. En rysk spion med brännskador i ansiktet, en monstermaskin som inte kan känna smärta, en hjältinna som skjuts tre gånger och begravs levande men ändå lyckas gräva sig upp, Paolo Roberto som sig själv, Salander sminkad till mimare, Lena Endre som mumlar…ja, fånigheterna tar aldrig slut. Filmen ska visa Salanders bakgrund och det vore intressant att få se hur hon lärde sig skjuta, köra båge, bli datahacker och klubba ner skurkar på löpande band för hennes multipla superkrafter gör hela filmen ganska löjlig.

1/5
-----------------------------------------------------------------

Inglourious Basterds

Andra världskriget pågår och jänkarna sätter ihop en specialgrupp, ledd av Brad Pitts rollfigur, som har som enda uppgift att slå ihjäl så många naziofficerare som möjligt. Den som väntar sig ultravåld i Quentin Tarantinos nya film går dock bet, visst skjuts och sprängs det men betydligt mindre än man kan tro på förhand. Istället får vi långa dialoger där Tarantino briljerar mer än nånsin, en stor dos humor och en berättelse som är ganska rak men ändå tar andra vägar än vad de flesta regissörer skulle ha valt.

Vore det inte Tarantino skulle jag störas av växlingarna mellan tätt drama (den laddade kvartslånga inledningsscenen är fullständigt formidabel), coolhet och nån slags naziparodi, men han får det att fungera. Inte minst tack vare fantastiska skådisar, ett tufft soundtrack och en lekfullhet i berättandet. Dessutom är ju Taratino den regissör som kanske mest av alla just nu förstår hur man får en rulle ”filmisk”. Flera scener är magiska och tillhör det bästa han gjort, det gör att man överser med de små brister denna film ändå har.

4/5