Musikkrönika (Nolltretton, januari)

kultur / Permalink / 2


The Wannadies vill inte dö


Vinterns första snö faller och Amanda Jensen gör stopp i Linköping på sin höstturné. Jag ska intervjua och hoppar in i turnébussen som ska ta bandet till hotellet innan spelningen. GPS:n har fått fnatt så det blir jag som får guida chauffören. När vi parkerar utanför hotellet hävdar GPS:n att vi ska ytterligare 130 meter och sedan vänster. Vi skiter i den och sätter oss i loungen istället.


Men det är alltså inte Amanda Jensen jag pratar med utan hennes co-pilot Pär Wiksten, den gamla indieguden från The Wannadies. Bandets senaste skiva hette "Before and after" och släpptes 2002, sedan dess har barnafödande och annat kommit mellan och The Wannadies har haft pausknappen intryckt på sistone. Pär Wiksten själv har dock haft fullt upp det senaste året, han har fyra kvinnor som slåss om hans uppmärksamhet. Först och främst Wannadieskollegan Kristina Bergmark och deras gemensamma dotter Elsa, men också Amanda Jensen och Edith Backlund. Pär har skrivit låtar till de båda rocktjejerna och har stor del i deras hyllade skivor, i Amandas fall är han även med som gitarrist på turnén.

Båda tjejerna är två av landets mest spännande artister för tillfället. Amanda för att hon är den första "Idol"-deltagare som har kvalitéer som står sig riktigt väl även i den riktiga popvärlden utanför tv-programmet, och Edith för att hon gjorde 2008 års kanske bästa svenska skiva.


Pär går ännu längre och kallar det "världens bästa skiva". Han är givetvis både glad och stolt för Amandas stora framgångar men det märks också att han är lite besviken för att inte Edith får samma uppmärksamhet.

- Både Ediths och Amandas skivor har fått väldigt bra kritik, men medan Amanda får guldskivor och blir utnämnd till sommarens turnédrottning får Edith slita röven av sig, säger han.

- Jag tror det kan handla om sjukt små detaljer: som namnet, hur hon sjunger eller bara att tajmingen inte är perfekt.

Det finns förresten en femte kvinna också. Pär gör även discolåtar till brittiska Rosie and the Goldbug med Rosie Vanier i spetsen.

- Hon vill vara en uppfuckad Kylie Minogue, beskriver Pär henne.


Men mest nyfiken är jag ju givetvis på The Wannadies framtid - om det finns någon sådan. För sitt namn till trots så verkar det som att The Wannadies vägrar att dö. Den 12 november 2008 firade bandet officiellt 20-årsjubileum, det var nämligen datumet då gruppen gjorde sin första spelning hemma i Skellefteå, på en stödgala för Sandinisterna. Det var tänkt att firas med en nyinspelad EP, men den flyttades fram till början av det här året i stället och man är ju givetvis nyfiken på om det kommer mer.

Men det är oklart om det blir någon fortsättning. Medlemmarna är utspridda i Stockholm, Umeå och Skellefteå, man har blivit småbarnsföräldrar och det är svårt att hitta tillfällen att repa. Dörren till en riktig återkomst är dock inte stängd på något sätt även om Pär är realist och inser att bandets verkliga storhetstid förmodligen är över.

- Vi kommer att spela om vi känner för det, men vi kommer inte att ta över världen igen, säger han och fortsätter:

- Men man vet aldrig. En låt som man bus-släpper kanske tokslår...


Pär Wiksten kommer vi lyckligtvis att se och höra mer av i vilket fall som helst, tack vare Edith och Amanda. Han är redan en av de största, inte bara i mitt personliga liv utan även inom svenskt musikliv. Den engelska musikpressen hade helt rätt när de skrev att The Wannadies var: "The best band in the world - ever
#1 - - mart:

Easier to sing!

#2 - - Tobi:

Du har väl hört nya låten som finns utlagd på deras myspace?

Till top