Musikkrönika (Nolltretton, juni)

kultur / Permalink / 2

In it for life


Det är helt sjukt när man tänker på det, men årets Hultsfredsfestival blir min 20: e!

Sedan jag började åka till Hultsfred som 17-åring 1990 har både jag och festivalen förändrats men den har ändå alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Jag har varit på Roskilde, Sweden Rock, Emmaboda, Lollipop, Arvika, Bergslagsrocken, Where The Action Is, Dalarocken och ett gäng andra festivaler men det är bara Hultsfred som jag blivit verkligt trogen.

Även om andra rockfestivaler numera gått om i antal besökare är ändå Hultsfred originalet. Fortfarande finns det inget större för ett svenskt rockband än att spela på Hawaiiscenen med Hulingen till höger och 20 000 människor som står bland björkarna och vrålar dit namn. Det är dit alla strävar.

Men även om musiken är viktig så är det på campingen som den riktiga festivalen äger rum. Jag skulle kunna fylla tjugo såna här krönikor med rolig, konstiga, äckliga och udda saker som hänt genom åren. Jag gick exempelvis längst fram i något som tidningarna beskrev som "upplopp" ett år. Vad jag minns blev inget förstört och det var ingen hätsk stämning, tvärtom var det ett långt partytåg som gick och sjöng och försökte få med sig resten av festivalen på det.

Jag minns när rapparen Ken körde runt på parkeringen och frågade folk om de hade nåt röka att sälja.

Jag minns när jag pratade med den beryktade Bajsmannen.

Jag minns när vi skulle åka direkt till Stockholms Stadion och gå på KISS på söndagen och bilen vägrade starta.

Jag minns när jag fick önska vilka Wannadies-låtar jag ville av Pär Wiksten - och han spelade dom.

Jag minns idioten som körde fram huvudet så min kompis kissade honom i munnen.

Jag minns hur det var att sitta helt själv på campingen när Black Sabbath lirade.

Jag minns året jag bara hade med mig tolv körsbärsvinare att dricka.

Jag minns när jag fick en gigantisk blåtira och skulle vara med i tv dagen efter. Då fick sminket jobba.

Och när jag tittar i programmet från 1990 minns jag ännu mer. Då hölls festivalen under två dagar i augusti och själva festivalområdet var bara folkparken. Campingen började direkt på andra sidan ån. Jag tror till och med att man fick köra fram med bilen in på campingen på söndagen när man skulle hem.

De stora dragplåstren var Hothouse Flowers, Joan Jett & The Blackhearts, The Waterboys och Dan Reed Network. Upp med handen alla ni dagens 17-åringar som känner igen något av de namnen.

Det finns mycket roligt att upptäcka i programmet, som att Ronny Jönsson (Claes Malmbergs raggar-alter ego) faktiskt uppträdde på Hawaii, men att Soul Asylum fick nöja sig med Sahara-tältet. Lirade gjorde även Oven & Stove (med Thomas Öberg från bob hund), Easy (vilket blev starten för 90-talets stora svenska indiepopvåg) och våra lokala rockhjältar i Straight Up.

Året efter fick fuck´n´roll-killarna i Straight Up kliva upp några scenstorlekar och bjöd på den numera klassiska striptease-skandalen under låten "Be alright". Enligt en medlem lade bandet ut 15 000 kronor på stripporna. Mycket pengar javisst, särskilt eftersom bandet bara fick 10 000 kronor i gage...


Numera är Hultsfredsfestivalen fyra dagar lång, anordnas i juli (efter att under många år legat i juni) och har växt på alla tänkbara sätt. Men fortfarande är det lika roligt att åka dit. Vilka som spelar i år? Jag säger som Kent Norberg från Sator, som jag tror varit där varenda år sedan starten 1986:
- Vem fan bryr sig om banden? Hultsfred är Hultsfred oavsett vem som spelar.

#1 - - Mr Shield:

Ja, jag har försökt sluta åka dit de senaste 10 åren men det är för jäkla svårt att stanna hemma.



Campingen är hela festivalen. Det enda jobbiga med Hultsfred är att de bokar ett bra band var femte år. Då måste man gå ifrån festivalen för att kolla på en konsert på någon form av "område" man helst vill slippa. Men utöver det är Hultan klockrent.

#2 - - Folke Pudas:

Äh det hörs ju lika bra från tältet, som Jocke Borell en gång utbrast....

Till top