tobi

Bara klassisk hårdrock funkar

Jag tillhör de där elitistiska musikkännarna som ser ner på det mesta som är folkligt och populärt, och istället tjatar om band som Glasvegas, Samtidigt Som och Kite, som ingen jävel lyssnar på.

Därför tar det emot att skriva det som kommer nu, men det är icke desto mindre sant: den enda musik som verkligen funkar ute på barer och krogar är gammal klassisk hårdrock.

Jag lyssnar aldrig på det hemma, jag byter kanal när det spelas på radion och ska sanningen fram så mer eller mindre föraktar jag hårdrock och dess fans. Men...jag måste ändå erkänna att det är den enda musik som verkligen funkar på uteställen. Och det verkar vara likadant jorden runt. Går man in på en bar i Hong Kong, New York eller Mjölby och det spelas "Holydiver", "Breaking the Law" och "Here I go Again" i högtalarna så vet man nästan direkt att det blir en kul kväll.

Även om jag mest lyssnar på kreddig indiepop privat har jag märkt att det faktiskt inte är något som jag vill höra när jag går ut. Varför vet jag inte. Kanske för att det är tråkigt att stå och digga själv, kanske för att den sortens musik kräver mer koncentration, kanske för att det helt enkelt finns en slags naturlag som kopplar ihop hårdrock, kurtiserande och kraftigt ölintag.

Just ölintaget är nog en viktig faktor. Band som AC/DC, Twisted Sister och Mötley Crüe kräver nästan att man lämnar in hjärnan ihop med jackan i garderoben för att kunna avnjutas till fullo.

Ett problem med den traditionella hårdrocken är att det inte har kommit så många nya klassiker efter Metallicas svarta skiva 1991. Den nyare hårdrocken med band som Slipknot, Marilyn Manson, The Haunted, Slayer och Rammstein är för hård, omelodiös och svårlyssnad för "vanliga" musiklyssnare. Så hör vi inte heller så mycket av dessa band ute på rocklubbarna. Istället är de gamla hjältarna som regerar, namn som Bon Jovi, Skid Row, Guns´n´Roses och Aerosmith. Förmodligen för att det i grunden är glad musik och det verkar som att banden har roligt när de spelar. Ingen kan ens med största välvilja beskriva band som Entombed, Sepultura eller Danzig som partajskapande glädjespridare.

Efter 90-talets deppiga, mörka och arga hårdrock har det på senare år dykt upp en mängd band som vill återuppliva den klassiska 80-talshårdrocken. Men inte ens den mest gitarriffstörstande metal-nostalgiker kan påstå att band som Hammerfall, Lordi, H.E.A.T eller The Poodles ger samma flammande känslor som originalbanden från då det verkligen begav sig. Inte nog med att medlemmarna är sisådär 10-15 år äldre än vad de verkliga banden var när de slog igenom, hela retrogrejen andas nostalgi, halvparodi och ploj. Men hårdrocken på 80-talet var på blodigaste allvar. Man hade skoj, men det var på riktigt.

När detta skrivs är det fredag och jag ska snart ut på krogen. Jag hoppas vid min Gud att det spelas Europe, Accept, W.A.S.P, Scorpions och KISS i högtalarna - annars vänder jag i dörren.