tobi

Ingenting
"Tomhet, idel tomhet”
Labrador

Första skivan innehöll mjukpop som gjord för kuddkrig. På uppföljaren rockade bandet till sig och fick hits med stänkare som ”Hollywood dreams” och ”Punkdrömmar”. På sin tredje platta har Ingenting fläskat till ljudbilden ytterligare med körer, indiegitarrer och fet produktion. Åtminstone inledningsvis, för energin mattas varefter som skivan går. Jag gillade bandets två första plattor som tusan och är väldigt förtjust även i den tredje. Det kan till och med vara bandets bästa. Det som att Ingenting har mognat och utvecklats, men utan att förlora den speciella ton som kännetecknar bandet. De genomsympatiska melodierna är fortfarande intakta, liksom Christopher Sanders halvspruckna, karaktäristiska sång. Texterna är dock lite annorlunda mot tidigare, och när jag läser pressreleasen förstår jag det nya djupet med ord som Halleluja, synder och Satan. Skivan är något av ett temaalbum som kretsar kring Gud, döden och skapelsen. Albumtiteln är för övrigt hämtad från Gamla Testamentet. Sånt gillar vi.

4/5