Forever Young-rapport

Konsert / Permalink / 1

Här kommer min fullständiga Forever Young-rapport:

De senaste åren har intresset för 80-talsmusiken vaknat till liv, så det var väl egentligen bara en tidsfråga när vi skulle få se en turné som ”Forever Young”. Här har man samlat några av de stora namnen från årtiondet som turnerar runt landet med start vid Bergs Slussar utanför Linköping.

Inleder kvällen gör Jakob Hellman och frågan är väl vad han gör där? Medan det löper en röd tråd mellan de övriga artisterna passar Hellman inte in i sammanhanget. Hans skiva ”…och stora havet” kom visserligen 1989 men var ju en reaktion mot den då rådande svenska popmusiken och istället något som man skulle kunna kalla en av de första svenska 90-talsskivorna.

Varje gång jag sett Hellman uppträda på Kalasturnén, Visfestivalen i Västervik, Allsång på Skansen och andra tv-program har det varit något av en plåga. Han är ingen artist som får lyssnaren att lugnt luta sig tillbaka och bara njuta. Istället sitter man nervös och undrar när det ska spricka. För det känns som att allting när som helst kan gå helt åt fanders. Jakob Hellman är en artist som helt klart gör sig bättre på skiva.

Och inte minst denna kväll. Egentligen är förutsättningarna riktigt bra: solen skiner och Hellman har ett bra band i ryggen. Felet är att han inte är någon popstjärna. Skillnaden mellan den coola kille som poserar på skivomslaget och den blyga och bortkomna 44-åring som inleder ”Forever Young” är monumental.

Mellansnacket är obefintligt, sången är genomgående svajig, utstrålningen noll och nog kan man begära av en artist att de anstränger sig en smula med klädseln. Som om inte det räckte så förnedrar sig Hellman genom att plocka in Johan Palm från Idol som gästartist, och det redan i första låten ”Du är allt jag vill ha”. Palm återkommer sedan flera gånger och den stora frågan är varför? Ska han tillföra lite lokal färg (Palm kommer från Mjölby, tre mil bort)? Vad har Palm och Hellman för relation? Har de ens en relation? Allt är bara jättekonstigt.

Det finns dock saker på pluskontot och det är inte minst låtarna. Även om Hellmans framförande är slött och tråkigt är låtarna i grunden bra. Jag gillar inte minst avslutningen med ”Vara vänner” och extranumren ”Glada dagar” och ”Avundssjuk på dej”. Och bara att se Hellman stå på en scen är ju roligt, även om han som sagt njutes bäst av i inspelad form.

”Forever Young”-turnén har två scener för att kunna växla snabbt mellan banden. Först ut på den stora scenen var Howard Jones (som senare under turnén kommer att ersättas av Human League). Jones har varit aktiv ända sedan glansdagarna mellan 1983 och 1985 när han levererade hits som ”New song”, ”What is love?” och ”Things can only get better” och en sån här kväll är det bara 80-talshitsen publiken vill höra. Därför blir det lite oväntat och märkligt att han plötsligt slänger in The Killers ”Human” i låtlistan. Det kan jag dock smälta, däremot är jag inte särskilt förtjust i att han har bytt ut synthsoundet med ett mer organiskt sväng som inte klär honom. Var är killen som stod med ett headset i ett hav med synthar? Går jag på Howard Jones vill jag inte ha gitarrsolon, funkiga basgångar eller en ”Like to get to know you well” som lunkar fram i reggaetakt.

Lustans Lakejers spelning har jag ju redan skrivit om för några dagar sedan här på bloggen. Så den skippar jag här för att det inte ska bli för mycket text.
Det är för övrigt Bill Krado som är fotograf till alla bilderna. Vilka a-foton!

När Reeperbahn dök upp var jag lite för ung för att uppskatta bandet. Däremot ägnade jag en stor del av 90-talet till att försöka gilla dem. Låtar som ”Marrakesh”, ”Små druvor” och ”Du roar mig” hittade snabbt in till hjärtat medan mycket annat av låtmaterialet hade svårare att träffa rätt. Faktum är att jag ibland vill hävda att Nürnberg 47 är det enda riktigt bra de åstadkommit. Denna kväll är första gången sedan 1986 som bandet spelar offentligt och det verkar som att repetitionerna i Linköpings konserthus under veckan har gått bra för musiken låter tight, välrepad och bra. Mindre bra låter det om Olle Ljungström. Han sjunger illa i vanliga fall men denna kväll är han dessutom hes, samt verkar förvirrad i sitt mellansnack.

– Hur många slussar finns det i Berg, frågar han publiken för att strax efter be dem räkna ut roten ur ett tal.

Bandet bränner av låtar som ”Lycklig”, Gröna tapeter” och ”Havet ligger blankt” men jag har svårt att uppbåda någon entusiasm. Mot slutet tar sig konserten dock rejält med ”Det vackra livet”, ”Dansar” och ”Förnedringen”, men totalt sett var det ingen stor upplevelse.

Reeperbahn fick spela på stora scenen medan bandet som hela festivalen är döpt efter fick spela på den lilla. Och dom fick inte ens avsluta. I mitt huvud hade jag målat upp bilden av en publik som går hem genom sommarnatten med Alphavilles ”Forever Young” ringandes i huvudet. Så här i efterhand inser man att upplägget var klokt för Marian Gold och hans manskap får nog ses som kvällens stora besvikelse. Bandet har en snygg ljusshow men inte så mycket mer. Med bara tre hits (”Sounds like a melody”, ”Big in Japan” och ”Forever Young”) som folk känner igen blir det mycket dökött under den timme de spelar. Men värst är hur det låter. Alphaville ska vara ett synthpopband, inte ett rockband där sångaren tror sig vara Bruce Dickinson och skriker ”Are you ready to rock”.

Kvällen avslutades sedan med Ultravox som spelade i Sverige så sent som i våras. Bandet har aldrig tillhört mina favoriter men de gör en habil spelning. Det låter bra, tight och snyggt och låtar som ”Vienna”, ”Hymn” och ”Dancing with tears in my eyes” levereras med självsäkerhet och känsla (även om jag tycker att sången på den sistnämnda kanske inte var hundraprocentig). Det låter förmodligen bättre än någonsin men jag kan inte riktigt slippa undan den där gubbvarning-känslan. Några tråkiga instrumentalpartier drar också ned omdömet något. Dessutom är det lite tråkigt att stora delar av publiken gick efter Alphaville. Om det beror på att de kom för att höra ”Forever Young” eller för att de är småbarnsföräldrar som blir trötta vid midnatt vet jag inte.

Att inte en enda tjej fanns på scenen under kvällen har redan uppmärksammats på många håll. Nästa år vill vi se en turné med Sandra, Kim Wilde, Sabrina och Samantha Fox.

Hela recensionen kan även läsas här: http://www.zeromagazine.nu/art.asp?id=282

#1 - - Bill:

Fler tjejer till Forever Young 2011: Bananarama.

Till top