tobi

En som definitivt är i toppform denna kväll är däremot Johan Kinde. Lustans Lakejer är inte ett band för alla, tvärtom är det ett band som bara få personer riktigt förstår och uppskattar. Det gör att man har en av landets mest hängivna publik men att samtidigt inte Johan Kinde får den respekt och uppmärksamhet han förtjänar. I min bok är han dock den ojämförligt störste.

Efter öppningen med ”Rendez-vous i Rio” berättar Kinde att bandets första spelning utanför Stockholm var just i Linköping. Den arrangerande rockklubben hette Rock d`amour vilket Kinde tyckte var ett mycket passande namn…

Därefter bränner han av ”Man lever bara två gånger” och ”Stilla nätter”. Ingen låt, med ett undantag, denna kväll är utkommen senare än 1982. Kinde skippar helt det nyare materialet och även om man förstår att han väljer bort låtar från exempelvis ”Sinnenas rike” så hade jag gärna velat höra något från ”Åkersberga”, melodifestivalbidraget ”Allt vi en gång trodde på” eller varför inte ”Rid i natt”? En annan intressant iakttagelse angående låtvalet är att alla låtarna, förutom det där undantaget, skrevs av en Johan Kinde som fortfarande var tonåring.

En glad överraskning är att Kinde väljer att plocka med ”Paradisets portar”, en personlig favorit som spelas på tok för sällan. Här sliter Kinde av sig den vita kavajen och tar på sig elgitarren istället, ganska ovanligt även det. Sången framförs känsligt och elegant och Kinde sjunger fantastiskt, inte bara här utan faktiskt hela konserten. Även mellansnacket är oerhört roande och Kinde berättar bland annat att han gick upp klockan fem på morgonen för spelningen och säger:

– Jag valde det här jobbet för att slippa gå upp tidigt på morgonen…

Sen blir det en världspremiär, nämligen nya singeln ”Det verkade så viktigt då” från kommande plattan som kanske kommer att ges ut på återuppståndna Stranded Rekords. Låten går i typisk Lustans-anda och låter riktigt bra utan att kanske vara någon dunderhit.

– Det här är en lite äldre låt, presenterar han sedan ”Begärets dunkla mål”. Efter den dricker han vatten och kommer på sig själv:

– Vanligtvis är det här mot alla mina principer, ler han och fortsätter:

– Jag kanske får en allergisk reaktion…

Kinde avslöjar också att champagne inte längre är hans favoritdryck utan att han numera föredrar starkare drycker. Han tipsar särskilt om öl/lime-drinken Michelada.

Sedan kör han sin äldsta låt ”Skuggan av ett tvivel” som veckan innan fått en artikel om sig i Svenska Dagbladet (http://www.svd.se/kulturnoje/litteratur/karlekssmartan-var-storartad-teater_5042807.svd) där skribenten menade att texten enbart var storartad teater.

Kinde förklarar dock att denne förmodligen inte begripit någonting (jag skrev ju tidigare att Lustans Lakejer bara förstås av vissa…) och att det inte spelar någon roll om man är 14 eller 47 när man får hjärtat krossat.

– Det var ingen teater då och det är ingen teater nu.

”Läppar tiger, ögon talar” levereras och följs av en bandpresentation där Kinde ”bekänner” att de unga, snygga bandkillarna inte är det ursprungliga Lustans Lakejer utan hans söner, som han fått efter korta och intensiva förhållanden med Debbie Harry, Catherine Deneuve och Marlon Brando(!).

– Det förklarar varför han var så tjock på slutet…

Därefter följer ”En främlings ögon”, ”Män av skugga” (där det strular en smula), ”Diamanter” och avslutningsvis ”Massans sorl” där Kinde åter igen tar på sig gitarren.

Som helhet en Kinde i toppform (även fysiskt) men tråkigt låtval. Men å andra sidan är det inte hardcorefans som undertecknad som ska tillfredsställas denna kväll utan 2500 nostalgiker som vill återuppleva sitt 80-tal.