På skiva: Junip (Zero, november)

Album

6/10

 

Junip: Fields

City Slang/Playground

 

Jag har svårt att bestämma mig för om jag tycker Junips debutskiva är tråkig eller skitbra. Jag tror det beror på när och hur man lyssnar på den. I vissa stunder blir den rytmiska och kontemplativa folkrocken exakt det man vill höra, i andra ögonblick sitter man bara och gäspar.

Junip är ju som bekant José Gonzaléz gamla band som bildades för över ett decennium sedan. Man hann bara ge ut en singel och en EP innan Gonzalez solokarriär kom mellan, därför har det dröjt ända till nu innan debutalbumet släpptes. Göteborgstrion, som förutom Gonzalez består av en trummis och en organist, ska nog ändå mest vara glada att den kända sångaren ingår i bandet. Det har givit mer uppmärksamhet än vad de annars skulle ha fått och redan innan skivan hade släppts var en världsturné inbokad.

Med grunderna i 60-talets folktradition, kryddat med experimentlusta och repetitiva tongångar blir musiken en mjuk och behaglig upplevelse som böljar och rullar fram. Och som sagt: i rätt sinnesstämning vill man bara omslutas och vila i de vackra tonerna, men upptäcker man Junip vid fel läge eller utan viljan att utforska musiken är det nog lätt att missa nyanserna.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0