tobi

Rod Stewart

”Soulbook”

Sony

För dagens ungdomar är Rod Stewart, om de ens har hört talas om honom, förmodligen bara en seg gammal gubbe utan existensberättigande. Möjligtvis har några kollat upp honom efter att EMD gjorde cover på ”All for love” som Roddan spelade in ihop med Bryan Adams och Sting 1993. Och den 64-åriga skotten har måhända sett sina bästa dagar som artist, men en gång i tiden var han den coolaste katten i stan. Med The Jeff Beck Group och The Faces satte han på 60- och 70-talet standarden för hur klassisk rock och blåögd soul skulle låta.

På 80- och 90-talet blev han alltmer polerad och ointressant men det senaste har han fått lite upprättelse efter att ha satt tänderna i gamla jazzstandards under skivserien ”The Great American Songbook”. ”Soulbook” fortsätter i samma anda med soulklassiker från tiden då han stod på topp.

Rod gör naturligtvis helt rätt. Detta är vad hans publik vill ha och han gör dessutom jobbet bra. Att jag sedan hade önskat versioner med mera bett och mindre smöriga stråkar är en annan sak.

2/5

 -------------------------------------------------------------------------

Album

6/10

The Animal Five: Je ne sais quack

Så länge skutan kan gå Records

Jag fattar inte varför jag inte lyssnar mer på The animal Five än vad jag gör. För varje gång jag drar på deras musik tycker jag att det är skitbra. Ändå är det väldigt sällan som jag plockar fram skivorna.

I somras släppte Malmöbandet singeln ”Turning Vorgen” ihop med Kristian Anttila som var en snabb, sprudlande poplåt med glatt humör, energi, stråkar och handklapp. Den finns med även på denna sjulåtars mini-EP.

Bäst tycker jag nog dock att öppningsspåret ”Victoria” (som också släppts som singel) är, med sina, tja, femtiotalsvibbar.

Som helhet spelar dock bandet avig popmusik som både skramlar och ibland drar smått åt det orkestrala. Det låter livfullt, annorlunda och oftast väldigt bra.

--------------------------------------------------------------- 

Album

7/10

This Vision: This vision

Devotion Records

This Vision är en Helsingborgsduo som består av Marcus Lantz och Christian Hartmann. 2007 släppte man en EP och nu är det självbetitlade debutalbumet här. Och det är elegant, luftig synthpop som levereras. Mjuk, böljande, varm. Musik som smeker och skapar stämning.

Tankarna förs ofta till Space Age Baby Janes fantastiska ”The Electric Love Parade”, även om melodierna inte är riktigt lika vassa hos This Vision. Man kan även göra kopplingar till exempelvis den bomullsmjuka känslan hos Club 8.

Lena gitarrer parar sig med elektroniska tangenter och statiska programmeringar, och även om man ibland kan önska sig lite mer variation i uttrycket är det en riktigt bra debutplatta.