tobi

Varför har alla festivaler engelska namn?

Det sägs ibland att Sverige är det mest amerikaniserade landet i världen – inklusive USA.

Det är måhända något överdrivet men vi verkar väldigt förtjusta i att använda engelska ord och uttryck. Särskilt när vi vill framställa något som lite extra tufft och ballt.

Personligen tycker jag att omotiverat användande av engelska språket för att namnge något svenskt bara blir fjantigt. Istället för att låta häftigt får det ofta motsatt effekt och vittnar om en ängslighet, brist på fantasi och dåligt svenskt ordförråd.

Nu är sommaren här och i varje stad anordnas en rockfestival. Och uppseendeväckande många av dem har ett engelskt namn. Vi har West Coast Riot, Metaltown och Pier Pressure. Vi har Peace and Love, Way Out West och Rookie. Vi har Sweden Rock Festival, Rockweekend och House of Metal. Vi har till och med Get a Gig, Dragonfly och Granny Goes Steet.

Och Linköping är inte ett dugg bättre, här heter festivalen Keep It Loud.

Går man tillbaka lite i tiden minns säkert de gamla festivalrävarna säkert även festivaler som Lollipop, Fanclub, Gates of Metal och Where the Action Is.

Borås har länge saknat en rejäl festival men tidigare i år meddelade man att man i år skulle starta en. Bland artisterna hittar man idel ädel svensk popadel som Amanda Jensen, Hästpojken, Dundertåget, Mustasch och Timo Räisänen men när det var dags att döpa tvådagarsfesten kallade man sig inte Boråsfestivalen eller något liknande utan valde det märkliga namnet Close To Home.

Man kan ju fråga sig vad det är som får svenska festivaler att ta engelska namn? I de flesta fall är 90 % av de bokade banden svenska liksom 95 % av publiken och 99 % av mediabevakningen. Ska namnet låta häftigt? Vill man skaffa sig ett rykte i omvärlden? Tror man sig kunna locka bättre artister med ett engelskt namn? Vilket argumentet än är så faller det pladask när man granskar det.

I mitt tycke ska en riktig svensk festival heta saker som Skogsröjet, Arvikafestivalen, Putte i Parken, Emmabodafestivalen, Storsjöyran, Hultsfredsfestivalen, Sköna Gröna Grebo eller Piteå dansar och ler.

Jag minns även klassiker som Raj Raj, Sommarens sista suck, Augustibuller, Dalarocken och Mera hitlåtar.

En intressant iakttagelse är att det främst är i Stockholm och Göteborg som man döper sig på engelska medan de mindre orterna i större utsträckning väljer svenska namn. En logisk slutsats blir då att det är i storstäderna som alla trendängsliga kreddpajsare bor som måste hävda sig med fåniga engelska namn för att verka intressanta medan Sveriges landsort har en mer avslappnad inställning, en inbyggd självsäkerhet och en stolthet i det de gör. Samt insikten om att det är artisterna och organisationen som bestämmer om en festival blir bra – inte ett töntigt namn på engelska.